| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLUMPA klum3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) samla sig till l. bilda en l. flera klumpar l. i klunga l. klungor.
α) refl.: bilda klump(ar); om mjölk, blod o. d.: löpna, ”levra sig”, koagulera; om mjuk l. halvflytande l. pulverliknande massa: i sig bilda hårdare klumpar, klimpa sig; äv. (om lera, snö o. d.): fästa sig (vid ngt) under bildande av en klump l. klumpar; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Weste (1807; med hänv. till klimpa sig). Den tunga och djupa leran, som klumpade sig under fötterna. Oscar II V. 3: 36 (1863, 1892). Har man en gång fått (potatis-)mjölet fint, klumpar det sig icke åter, såvida det varit ordentligt torkadt och behandladt. TLandtm. 1897, s. 563. Sundberg Mikroorg. 528 (1897; i p. pf.). Då den osockrade mjölken har benägenhet för att ”klumpa” sig under inkokningen (så osv.). LAHT 1900, s. 322. Larsson i By StugFolk 14 (1930).
β) (numera föga br.) intr.: samla sig till l. bilda en l. flera klumpar; stundom mer. l. mindre oeg. l. bildl. Knöppel SvRidd. 56 (1912). Snart så klumpar det i halsen med, om en inte får brännvin. Spong Österg. 264 (1926). — särsk. (i vissa trakter) opers., i uttr. det klumpar i sko, i fråga om klumpar (av snö) som bildas i hästens skor; äv. i överförd anv., i fråga om snöklumpar som klabba fast vid en människas skor. ”Jag tror, det klumpar i sko!” skrek han. Spong Österg. 264 (1926; yttrat av person som sparkar bort snön från sina skor). Östergren (1930; i fråga om snöklumpar i hästskor).
b) (mindre br.) motsv. KLUMP 2, refl.: samla sig i mer l. mindre kompakt(a) anhopning(ar) l. klunga (klungor) l. hög(ar); gyttra sig samman. Nyfikna klumpade sig omkring Anna Dorotea. Larsson i By LantlH 83 (1925). — särsk. (i fackspr., föga br.) motsv. KLUMP 2 a. Jag hade en kupa på Bi-bänken, på hvilken Bien begynt ansenligen klumpa sig utanföre. VetAH 1777, s. 330.
2) (i fackspr., föga br.) motsv. KLUMP 1 a α, med avs. på husdjur: sätta ”klump” på. För ut hundarne på bondlandet ..; låt dem ”klumpade” gå lösa bland fåren på betet. SvKennelklT 1893, s. 66.
3) [eg.: slå l. stöta med ngt klumpigt föremål, så att därvid ett bullrande ljud uppkommer] (vard., mindre br.) gå l. springa med träben l. träskor o. dyl. l. med tunga, oviga steg, så att det uppstår ett bullrande ljud, klampa; äv. i överförd anv., om träskor, fötter o. d.; äv. bildl. Mina friska lemmar äro borta; jag klumpar på et ben. Envallsson TokrolNatt. 50 (1791). Qvinfolken (i Skåne) .. klumpa med trädskor, mycket värre än manfolket. Stiernstolpe Arndt 4: 123 (1808). De tunga träskorna som klämma och klumpa! Unge Rappe 54 (1835). De stora kalkonerna kommo klumpande och sträckte på sina halsar. Beskow Greta 12 (1901). Det var ett psykologiskt missgrepp att (under ifrågavarande omständigheter) komma klumpande med den eviga tullagitationen. NDA(A) 1932, nr 259, s. 3.
4) (i vitter stil, mera tillf.) dunka (se d. o. 2), bulta (se BULTA, v.3 2, 3); äv. opers. Spinarosa, stackare, klumpar och dumpar med skalor. Sander o. Flodman 126 (1871). Det klumpar och dansar och bultar ännu i mina öron av de tunga orden på ”kampen” och ”knappen” och ”nuten”. Fröding ESkr. 2: 208 (1895).
a) [eg.: gå oskickligt till väga] (vard., föga br.) ”kludda” l. ”kladda” (med ngt). Om en vanlig människa börjar klumpa med färgerna på samma sätt (som J. P. Jacobsen), så blir det .. ”Per målares stuga”. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 308.
b) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr DABBA, KLUNSA, v. 3] (vard., föga br.) refl., om person: (gm att allt för mycket ”dumma sig” l. ”hugga i sten”) misslyckas i tentamen l. examen o. d., ”spricka”, ”köra”. Östergren (1930; angivet ss. studentslang).
a) = KLUMPA 1 a α. SD(L) 1905, nr 108, s. 4. Ömsa golvströ (i hönshuset), så snart det blir fuktigt och klumpar ihop sig! Upsala(A) 1920, nr 61, s. 6.
b) = KLUMPA 1 b. Melander Läger 91 (1887). I hotellen klumpa nationerna gerna ihop sig. SDS 1896, nr 120, s. 1. VerdS 94: 6 (1900; om spolmaskar). —
KLUMPA IN10 4. (vard., mindre br.) till 3, intr.: gå l. komma in (ngnstädes) med tunga (o. bullrande) steg; äv. bildl. Det är ju / Romantiskt, att man klumpar nu / Med stöflar in i högtidssalen. Franzén Skald. 7: 102 (1841). Geijerstam Hallin 146 (1887; bildl.). —
KLUMPA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. (i sht vard.)
1) till 1 a: klumpa sig.
a) till 1 a α, refl. Holmberg Artill. 2: 64 (1882). Kainiten .. klumpar sig .. tillsammans då den står i fuktig luft. Arrhenius Kem. 312 (1919).
b) (tillf.) till 1 a β, intr. Så att det (dvs. pulvret) ej .. drager fuktighet till sig och klumpar tillsammans. Ahlberg FarmT 103 (1899).
2) till 1 b.
a) refl.: samla sig i l. bilda anhopning(ar) l. gyttring(ar) l. klunga (klungor). Berzelius Kemi 5: 575 (1828; i p. pf.). Tigerstedt MedUtv. 2: 173 (1923; om bakterier).
KLUMPA TILL10 4. (tillf., vard.) till 5, tr.: gm klumpigt l. oskickligt tillvägagångssätt åstadkomma l. ställa till (ngt). Nu är det jag som får ställa till rätta, hvad man klumpar till. Hallström VenezKom. 89 (1901). —
KLUMPA ÅSTAD10 04, vard. äv. STA4. (i sht vard.) till 3: gå l. ge sig i väg med tunga l. bullrande l. klumpiga steg; äv. bildl., övergående i bet.: gå klumpigt till väga, bära sig klumpigt åt. Tholander Ordl. (c. 1875). Hvad jag önskade, att jag inte klumpat sta och frågat. Agrell Sthm 212 (1892). Hur han (dvs. björnungen) klumpade åstad, kom han att (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 107 (1907). Östergren (1930; angivet ss. vard.).
Spalt K 1395 band 14, 1936