Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLUTA klɯ3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[jfr sv. dial. kluta, avtorka med trasa (Finl.), kluta ut, styra ut (Östergötl., Smål. m. fl.), d. klude (i bet. 1); avledn. av KLUT 1]
1) (†) laga (söndrigt klädesplagg o. d.) gm fastsyende av en lapp, lappa (ngt); äv.: hopsy klutar (för förfärdigande av ngt). Schultze Ordb. 2320 (c. 1755).
2) (i Finl.) med trasa avtvätta (golv o. d.). PedTFinl. 1895, s. 125. Cannelin (1921).
3) kläda; i förb. KLUTA PÅ, KLUTA UT; jfr KLUT 1 c.
Särsk. förb.: KLUTA AV. (i Finl.) till 2: tvätta l. torka av (golv o. d.). Bergroth FinlSv. 236 (1917). —
KLUTA PÅ10 4. (i vissa trakter, vard.) till 3: ”kluta ut” (ngn); ”bylta på” (ngn); äv. refl.: ”styra ut” sig med (ngt). Tholander Ordl. (c. 1875). SD(L) 1902, nr 166, s. 4. Alla de halsdukar och schalar de hade klutat på sig. Aanrud Ber. 2: 126 (1915). jfr PÅKLUTA. —
KLUTA UT10 4. (i vissa trakter, vard.) till 3: kläda på (ngn) smaklösa, i sht allt för pråliga l. ”granna” kläder l. klädesplagg, ”styra ut” (ngn) på ett smaklöst o. iögonenfallande sätt; ofta refl.; äv. bildl. Blanche Kom. 48 (1850). Ciceronen .. som (har den) .. vanan att oupphörligt kluta ut sina yttranden i klassiska citat. Beckman Amer. 2: 10 (1883). (Berlinskorna) kluta ut sig med de dyrbaraste tyger, med siden och spetsar och se ändå ofta ut som kökspigor. Henriksson Tyskl. 258 (1901). DN(A) 1934, nr 99, s. 32. jfr UTKLUTA.

 

Spalt K 1411 band 14, 1936

Webbansvarig