Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLYNNA klyn3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. (alltid i bet. 2) KLYNNE klyn3e2, n.; best. -et; pl. -en.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klyka. Dryselius Måne 512 (1694). Lundberg Träg. 78 (1754). Då jag skilde på grenarna fick (jag) se en katt sitta gömd i en klynna. Lindblad Long VildmHägn 60 (1915). — jfr BRUNNS-, GREN-KLYNNA.
B: KLYNNE-DELAD l. -DELT, p. adj. (klyn- 1814. klynne- c. 1795 osv.) (upprepat) tvådelad l. tvåkluven, gaffeldelad, dikotomiskt delad. Fischerström 4: 334 (c. 1795). Forssell InlBot. 133 (1888). 2NF (1910). —
-DELNING. (klyn- 1814. klynne- 1845 osv.) (upprepad) tvådelning, dikotomisk delning. VetAH 1814, s. 217. Auerbach (1909). —
-GLIM. bot. växten Silene dichotoma Ehrh., som har klynnedelad blomställning. Lilja SkånFl. 287 (1870). 2NF 36: 1068 (1924). —
-TÅG. (klynn- 1745—1904. klynne- 1816 osv.) bot. växten Juncus trifidus Lin., vars strå är upptill skenbart klynnedelat. Linné Fl. nr 281 (1745). Lindman Skolfl. 94 (1928).
1) som är försedd med l. består av en klyka. Dryselius Måne 257 (1694). Brunnen, med sin brunns-vinda, hvilande i ett klynnigt träd, brunns-klynnan. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 209 (1868). (Slagruta) Gjord av ett klynnigt årsskott av en videbuske. Hammarstedt SvForntro 39 (1920).
2) i överförd anv.: klyftig. Anders i Rösabo var vida känd .. för att ha’ det klynnigaste hufvud i hela sin hemsocken. Sällberg Långv. 122 (1894).
Spalt K 1419 band 14, 1936