| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÅDA klå3da2, i bet. 1 o. 2 r. l. f., i bet. 3 f. l. r. best. -an; förr äv. KLÅDE, r. l. m. (f. Lind (1749)); best. -en.
1) vanl. mer l. mindre obehaglig, lätt stickande l. kittlande förnimmelse i huden som framkallar behov av att klia sig; förr äv. om skabb l. viss art av skabb. VarRerV 16 (1538). Herren skal slå tigh medh .. skabb och klådha. 5Mos. 28: 27 (Bib. 1541). (Kalkvatten) fördrifver skabb och klåda på händer och flerestädes på kroppen. Bruno Gumm. 98 (1762). Denna sednare art af skabb (med små, knottriga, häftigt kliande upphöjningar) kallas af menige man klåda (klåe) och är ofta mera svår att bota än skabb. Záar Nödhjelp. 220 (1840). Klådan, som framkallas genom insektsbetten, gör att den angripne kliar och river sig med naglarna. Strandberg HudSj. 24 (1924). — jfr FINGER-, GUBB-, HAKU-, HAND-, HUD-, KÄRING-, NÄS-, TORR-, ÅLDERS-KLÅDA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Nye såår, förtaga gammal klådha. Balck Es. 197 (1603). Offta kommer swede effter sööt klåda. SvOrds. B 7 b (1604).
b) övergående i bet. 2. En lätt klåda genomilade hans armar vid åsynen av ett fumligt skott, och han kände en obetvinglig lust att gripa in. Fogelqvist Minn. 104 (1930).
2) bildl., om stark lust att göra ngt; jfr KLIA 1 c; numera i sht i ssgr. Den Lust och Klåde, som een part försökias aff, at giöra något nytt, när the komma til Biskops Ämbeten. Emporagrius Cat. A 6 b (1669). En Collegii-Assessor i Petersburg .., som fått en klåda at skrifva i Nordiska Historien. Porthan BrefCalonius 90 (1794). I dag var klådan (dvs. begäret att få upplysning om vissa förhållanden) värre än nånsin, och han blev riktigt djärv i mun. Siwertz Sel. 1: 34 (1920). Böök Lejon 234 (1935). — jfr KVICKHETS-, SKRIV-, TALE-KLÅDA m. fl.
1) benämning på vissa arter av släktet Scabiosa Lin.; särsk. S. arvensis Lin. (= Knautia arvensis (Lin.) Coult.). jfr BRÖST-BÖLD-GRÄS, SKABB-GRÄS. Franckenius Spec. E 2 b (1638). Serenius Kkkk 2 b (1757).
2) i uttr. stor klådegräs, om växten Centaurea scabiosa Lin., väddklint. Franckenius Spec. E 2 b (1638).
3) (†) växten Linnæa borealis Lin., linnea. Linné Fl. nr 562 (1755; fr. Jämtl.). Retzius FlOec. 418 (1806).
5) växten Asperugo procumbens Lin., riva; äv. i uttr. klådegräs det mindre. Bromelius Chl. 6 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
-MASK, förr äv. -MATK. (†) det skabb förorsakande spindeldjuret Sarcoptes scabiei Lin., skabbdjur. Schroderus Dict. 85 (c. 1635). Linné SystNat. 62 (1740). Dalin (1852). Tamm SammansOrd 149 (1900). —
-PULVER. [jfr d. kløpulver] benämning på ett slags ”pulver” bestående av insamlade borsthår (brännhår) från baljorna av de tropiska växterna Mucuna pruriens DC. o. Mucuna urens DC., vilket vid beröring med huden framkallar en ihållande klåda (o. vilket hos oss stundom användes av barn vid lek); jfr KLI-PULVER. Serenius (1734; under itch). 2NF 18: 1268 (1913). Han (hällde) hela innehållet ur en liten ask s. k. klåpulver mellan kragen och halsen på vännen. Myhrberg Hum. 176 (1923). —
-RIS. [jfr nor. klaaris. Växten användes mot utslag] busken Muricaria germanica (Lin.) Desv., strandljung. Fries BotUtfl. 3: 231 (1864). Hesselman MarLångh. 41 (1922, 1935). —
-SALVA, r. l. f. farm. salva mot klåda l. skabb, skabbsalva. Roberg Beynon 244 (1697). Lindgren Läkem. 41 (1902). —
-STEN. (klå(d)- (i bet. 2) 1788. klåde- (i bet. 1) 1640—1650) (†)
1) [eg.: sten som användes mot klåda] = KLÅ-STEN 1. Linc. (1640; under pumex). Hildebrand MagNat. 126 (1650).
-ÖRT. (klåd- 1683—1734. klåde- 1640) [namnet syftar på att växterna (åtminstone i bet. 1 o. 2) förr användes för botande av skabb l. klåda]
2) växten Veronica chamædrys Lin., teärenpris; jfr SKABB-GRÄS. Linc. (1640; under chamædrys). Serenius (1734; under germander).
3) i uttr. oäkta klådört med purpurblomma, om växten Centaurea jacea Lin., rödklint; jfr SKABB-ÖRT. Bromelius Chl. 50 (1694).
-GRÄS, se A. —
-STEN, -ÖRT, se A.
1) (numera föga br.) till KLÅDA 1: som har (är behäftad med, lider av) klåda; äv.: som lätt får klåda; förr äv.: som har skabb. Om en haffuer klådigh öghon. BOlavi 21 a (1578). Odygden kan så illa döllia sigh; Som en klådigh kan hålla handen ifrå skabben. Grubb 719 (1665). Östergren (1930). jfr HAND-KLÅDIG.
2) (numera mindre br.) klåfingrig; okynnig; förr äv. i uttr. klådiga fingrar, ”klåfingrar”, klådig tunga, talträngd tunga; jfr KLÅDA 2. Men wore tungan Ehr ännu en gång så klådig, / Tro mig iag skrämes eij af dylijkt fåfängt tahl. ÖB 42 (1712). En vacker dag kommer .. en klådig pojke eller någon annan röfvare, tar bort äggen och rifver ned boet. Ericson Fågelkås. 1: 72 (1906). Janson Ön 162 (1908). jfr FINGER-, HAND-KLÅDIG.
3) [trol. med anslutning till uttr. klå fingrarna (se KLÅ, v. 1 b β)] (†) lättjefull? Arabernes lata och klådiga finger. Eneman Resa 2: 102 (1712).
Avledn.: klådighet, r. l. f. (vard.)
2) (mindre br.) till 2. Weste (1807). Bara af klådighet att få göra något nytt. Strindberg Blomst. 10 (1888).
Spalt K 1438 band 14, 1936