Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLÄTT klät4, sbst.1, i vissa trakter äv. KLITT klit4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VDAkt. 1767, nr 397, osv.), ngn gg -er (Torpson Norden 194 (1887)).
Ordformer
(klett c. 1715—1853. klitt 1762—1904, 1915 (: klittporfyr). klätt 1767 osv.)
Etymologi
[sv. dial. klätt, motsv. nor. dial. klett, isl. klettr; (med tt av nt) av urnord. klinta- (se KLINT, sbst.1). Formen klitt motsvarar sv. dial. (Dalarna m. m.) klitt; se Levander Dalm. 1: 140 (1925). — Jfr KLÄTT, sbst.2]
(i vissa trakter) mindre, i allm. kal bärgstopp som skarpt träder fram i landskapet. Hiärne 1Hdskr. 103 (c. 1715; angivet ss. i viss mån dialektalt). VDAkt. 1767, nr 397. Åt Väster är det (dvs. ett bärg i Älvdalen i Dalarna) mera långslutt, på hvilken sida flere smärre, kala klittar finnas. VetAH 1805, s. 79. TurÅ 1906, s. 100. Över Sunnebygden blåna djärva klättar, världsbekanta genom Gösta Berlings Saga. HågkLivsintr. 5: 301 (1924).
Ssg: KLÄTT-PORFYR. (klitt-) (i fackspr.) benämning på ett slags porfyr från Dalarna. SD(A) 1915, nr 258, s. 8.

 

Spalt K 1507 band 14, 1936

Webbansvarig