| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÖV klø4v, sbst.2, r. l. f. (m. Schultze Ordb. 2336 (c. 1755), Berndtson (1880); f. Lind (1749), LoW (1911; jämte r.)) ((†) n. (i bet. 2) Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808), Valerius 1: 182 (1845)); best. -en; pl. -ar (Psalt. 69: 32 (Bib. 1541) osv.) (ss. n. = (Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808), CFDahlgren 3: 36 (1822))); ngn gg KLÖVE klø3ve2, sbst.2, r. l. m.; förr äv. KLÖVA, sbst.2, f.; pl. -or (Fernander Theatr. 455 (1695), Broman Glys. 3: 230 (c. 1730)).
1) benämning på den utåt rundade o. inåt platta hornkapsel som omsluter yttersta leden av tårna hos de partåiga hovdjuren; äv. om hela den yttersta tåleden med omgivande hornkapsel; äv. om det symmetriska par av fullt utbildade tår med omgivande hornkapslar varpå djuret vid gåendet trampar. Psalt. 69: 32 (Bib. 1541). När Fåren stå wåta om theras Klöfwar, uthi Fårahusen i sin egen Träck eller Bössia, få the Helta och kunna icke wäl gå. IErici Colerus 2: 141 (c. 1645). De idislande djuren (oxen, fåret, m. fl.) hafva blott två fullständiga fingrar och tår, hvilka utmärkas af klöfvarna, som äro stora naglar. Sundevall Zool. 22 (1858). Alm BlVap. 234 (1932). — jfr BAK-, BI-, BOCK-, GET-, KO-, LÄTT-, OX-, STALL-, ÄLG-KLÖV. — särsk.
a) (mindre br.) oeg., om hornbeklädnad på tårna resp. om de hornbeklädda tårna hos andra djur än de partåiga hovdjuren. Fosz 325 (1621; om hästhov). Een stoor Biörninna .. medh blodiga Klöfwar och Rammar. IErici Colerus 1: 393 (c. 1645). Då mammuthdjuret med väldig klöf trampade Ardennernas toppar. GHT 1897, nr 252 B, s. 2.
b) [jfr fsv. þa ma klöff um klöff gangæ] (i fråga om ä. förh.) i uttr. (kreatur gå o. d.) klöv om klöv, ngn gg klöv vid klöv, kreatur tillhörande olika ägare gå osv. i bet om varandra på samma betesmark. RP 9: 304 (1642). Alle som uti Allmänningens nyttjande dehlacktige äro, måge där hafwa deras Fä gående klöf om klöf. LandtmFörordn. 112 (1734). Kreaturen (gingo) i vanliga fall .. ”klöv vid klöv” på byns gemensamma mulbete. FolklEtnSt. 1: 275 (1916). Campbell SkånBygd. 124 (1928). Smeds Malaxb. 144 (1935; i fråga om förh. 1710). jfr: Betesrätten (har) drifvits klöf om klöf. Landsm. 1: 559 (1880).
c) (†) i uttr. byta med klöv om klöv, med avs. på mark: uppdela (mark) efter antalet av varje ägares boskapsdjur? BtSödKultH 12: 40 (1594).
d) (†) i uttr. hava klöv emot klöv, äga rätt att hava sina kreatur gående i bet på samma betesmark som andra. VgFmT II. 6—7: 128 (i handl. fr. 1609).
e) (starkt vard., ofta skämts.) oeg., om fot . hand hos människa. Tvätta dej om klövarna! Bondeson MVK 23 (1900, 1903). Rör på klöfvarna nu! Engström Glasög. 88 (1911).
f) bildl. Kom så frosten en afton med klor och med klöf, / Men jag (dvs. Florio) andades varmt på de frysande löf. Topelius Läsn. 7: 120 (1891).
2) (numera föga br.) övergående i bet.: djur med klövar, klövbärande djur. Wår booscap skal gå medh oss, och icke een klöff til baka bliffua. 2Mos. 10: 26 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917; Luther: Klawe, Vulg.: ungula, gr. ὁπλήν). De ollongödda klöfven (dvs. svinen). Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808). Ladulängan, där ingen klöv på länge råmat. Högberg Storf. 192 (1915). Slotte Karl. 63 (1919). — särsk. (†) oeg., om person, i uttr. tvåbent klöv. Valerius 1: 182 (1845).
-BAND. anat. o. veter. hos klövbärande djur: sena som sammanhåller de båda med klövar försedda, fullt utbildade tår varpå djuret trampar. JHollsten (1754) hos Linné Bref I. 7: 123. LB V. 2: 170 (1909). —
-BEN. anat. o. veter. om benet i den tåled som är beklädd med klöv. Nilsson Fauna 1: 561 (1847). SFS 1918, s. 2369. —
-BESLAG. landt. om ”sko” med söm, beslag (se d. o. I 1 b α α’) som anbringas på dragoxars klövar till skydd mot för stark nötning. Juhlin-Dannfelt (1886). Bergman Hofbesl. 174 (1905). —
-DJUR, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1518) (numera icke i vetenskapligt fackspr.) benämning på djur tillhörande de partåiga hovdjuren; i sht i pl. Stiernstolpe Cuv. 82 (1821). Thorell Zool. 2: 108 (1861). SvUppslB (1933). —
(2) -DRIFT. (klöv- 1928. klöve- 1706—1756) (i fråga om ä. förh.) drivande av boskap på bete; konkret: betesmark; jfr DRIFT 1. (Om) dhe willia hafwa uth marken, till hygge, mulbete och klöfwedrifft Commun (dvs. gemensam) och odelt. VDAkt. 1706, nr 281. Thesse svarande (kunde) icke .. visa någon annan rättighet til så kallad klöfvedrift på Tofta ägor .. än gammal häfd. VDP 10/11 1756, § 6. Campbell SkånBygd. 139 (1928; i fråga om förh. c. 1700). —
-FETT. (klöv- 1687 osv. klöve- 1690—1736. klöven- c. 1645) av klövarna o. fotdelarna av boskapsdjur gm extraktion erhållet fett. IErici Colerus 2: 324 (c. 1645). BlBergshV 18: 41 (i handl. fr. 1687). Lagerlöf BarnM 242 (1930).
Ssg: klövfett-olja, r. l. f. av klövfett gm utpressning i köld erhållen, först långt under fryspunkten stelnande olja. PT 1907, nr 270, s. 1. —
-FOT. (mera tillf.) med klövar försedd fot. Rydberg Sägn. 36 (1874; om fötter hos demoner). Lundell (1893).
Ssg: klövfot(s)-olja, r. l. f. (-fot- 1898—1920. -fots- 1894—1906) klövfettolja. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 39. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 101. —
-FOTAD, p. adj. (†) försedd med ”klövfötter”. Klöf-fotad’, Fanen-lijke Trollpack, / Lede Satyrer. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). —
(2) -GÅNG. (†)
1) betesgång, bete; jfr GÅNG I 1 h. 1NJA 1906, 1: 554 (c. 1690). Som skogen är till klöfgången Commun (dvs. gemensam) så (osv.). VDAkt. 1731, nr 420. SvT 1852, nr 195, s. 2.
-HALVA, r. l. f. om var särskild av de båda fullt utbildade klövar som hos klövbärande djur bilda ett symmetriskt par. BiblJäg. 4: 159 (1897). —
-HÄLTA. veter. hälta beroende på skada l. ömhet i klöv(ar). IErici Colerus 2: 128 (c. 1645). Vennerholm o. Svensson 300 (1892). —
-KRONA. anat. o. veter. valkformig förtjockning vid övre kanten av klövens hornkapsel. Tidén Bosk. 90 (1841). Lundberg HusdjSj. 600 (1868). —
-LIK, adj. —
-MUSSLA. (†) zool. musslan Mytilus edulis Lin., blåmussla (vars skal erin rar om en klöv). VetAH 1793, s. 179. Därs. 1794, s. 172. —
-RÖTA, r. l. f. veter. sjukdom yttrande sig i inflammation i klövarna hos nötkreatur, stundom hos får o. svin, klövspaltinflammation. Dannström Hering 143 (1848). SvUppslB (1933). —
-SJUKA. (numera knappast br.; se dock b) veter. sjukdom i klövarna hos klövbärande djur. JHollsten (1754) hos Linné Bref I. 7: 123 (om sjukdom hos renar). Florman Abildgaard 117 (1792; om sjukdom hos hornboskap). Düben Lappl. 79 (1873). särsk.
a) om viss sjukdom i klövarna hos får; särsk. i uttr. elakartad klövsjuka. Wahrman Manski o. Wolstein 30 (1807). Bohm Husdj. 148 (1902). SFS 1907, Bih. nr 51, s. 6.
b) om en inflammationssjukdom hos idisslare o. svin, vilken bland andra symtom företer blåsutslag vid klövarna o. i munnen; numera nästan bl. (fullt br.) i uttr. mul- och klövsjuka, förr äv. mun- och klövsjuka. Mun- och Klöfsjukan. SDS 1925, nr 33, s. 9 (cit. fr. 1841). Munröta och klöfsjuka. Hygiea 1844, s. 494. En elakartad s. k. Munröta med Klöf-sjuka. Ilmoni Sjukd. 3: 258 (1853). se för övr. MUL- OCH KLÖVSJUKA. —
(1, 2) -SKATT. (klöv- 1795—1846. klöve- 1626) (†) skatt utgående efter antalet ägda boskapsdjur; jfr RUMP-SKATT. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 339 (i handl. fr. 1626). Sjögren (1795). Meurman (1846). —
-SKO, r. l. m. landt. till skydd för dragoxars klövar använd sko av järn. Bergman Hofbesl. 174 (1905). —
-SPALT. anat. o. veter. om mellanrummet mellan två sammanhörande klövar. Tidén Bosk. 90 (1841). Bergman Hofbesl. 173 (1905). 3NF 11: 890 (1929).
-SPÅR. avtryck efter ett djurs klöv, där det gått fram. Kellgren 3: 247 (1795; i bild). Wester Reymont Bönd. 2: 25 (1924). —
-TRÅD, n. (klöv- 1769. klöva- 1581—1714) [fsv. klöftroþ] (†) eg.: trampning av boskapens klövar; bete för boskap. Tij affhende wij oss .. förnemde tuå gårda .. mett .. Tårp och tårpesteder klöffuatrådh och faruegar. Rääf Ydre 1: 328 (cit. fr. 1581). VDAkt. 1714, nr 204. Ihre (1769). —
-VÄGG. anat. o. veter. den del av en klöv som på sidorna omsluter tåns nedre del. Sjöstedt Husdj. 1: 226 (1860). Bohm Husdj. 244 (1902).
B (†): KLÖVA-TRÅD, se A. —
-TRÄD, se C.
C (†): KLÖVE-DRIFT, -FETT, -SKATT, se A. —
-TRÄD. (klöva- 1648. klöve- 1793) = KLÖV-TRÅD (se under A). VRP 1648, s. 337. Hemmanen i Ånaryds by, .. borde (icke) njuta annan rättighet än till samfäldt mulbete och klöfve-träd. Calonius 3: 189 (1793).
D (†): KLÖVEN-FETT, se A.
1) (föga br.) om varelse med klövar: röra sig l. gå (långsamt), trampa med sina klövar; förr äv.: gå i bet. Han anhåller, att ”boskapen opåtalt måge .. våhrtiden få klöfva å ängarna til den första maji”. Smeds Malaxb. 255 (i handl. fr. 1766). Icke sällan måste man gå ur vägen för dessa fyrbenta helgon (dvs. de heliga korna i Benares), då de .. komma klövande utför gatan. Hedin Pol 1: 279 (1911). särsk. i förb. klöva omkring. Hornprydda Skammen (dvs. djävulen) sväller i kammen, / där han nu klövar omkring såsom värd. Viksten Idyll 91 (1927).
2) (i vissa trakter) om boskapsdjur: nedtrampa (ngt) med sina klövar. Under våta höstar klövade kreaturen gräsrötterna. Smeds Malaxb. 255 (1935). —
KLÖVAD, p. adj. [fsv. klövaþer] försedd med klövar; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr: som har (så l. så många l. så l. så beskaffade) klövar. Alt thet diwr som klöffuat är, och icke tweklöffuat .., thet skal wara idher oreent. 3Mos. 11: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: som hava klövar). Östergren (1930). jfr BEKLÖVAD, GET-, MÅNG-, TVE-, TVÅ-KLÖVAD. —
Spalt K 1514 band 14, 1936