Publicerad 1936 Lämna synpunkter KNALTIG knal3tig2, adj. -are. adv. -T. Etymologi [avledn. av KNALT] (vard., föga br.) 1) om väg o. d.: ojämn, knagglig. Bondeson MVK 133 (1893, 1903). Nordström Amer. 121 (1923). 2) om bröd: knallhård; jfr KNALLIG. Hedenstierna Jönsson 86 (1894; i bild). Spalt K 1549 band 14, 1936 Webbansvarigadmin_saob@svenskaakademien.se
