Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNALLE knal3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; i bet. 1 o. 2 äv. KNALL knal4, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(knall i bet. 1 1640, i bet. 2 1838—1930. knalle i bet. 1 1773—1788, i bet. 2 1773 (: Backknalle) osv., i bet. 3 1773 (: Brödknalle) osv. knallar, pl. i bet. 2 1673 osv., i bet. 3 1558 osv.)
Etymologi
[sv. dial. knall(e), liten hård bit, knut på t. ex. garn l. trä, liten brant höjd, bärgspets, gubbe, pojkvasker; i avljudsförh. till sv. dial. knoll, knöl, upphöjning, d. knold, knöl, nor. knoll, bärgknalle, nt. knolle, knulle, knöl, holl. knol, knöl, rova, mht. knolle, (jord)klump, grobian, t. knolle, knöl, klump, feng. cnoll, eng. knoll, bärgstopp; jfr KNOLL, KNULLE]
1) (†) hård utbuktning (på ngt); (hård) knöl l. bula; tjockt, oformligt, litet föremål. Linc. (1640; under protuberantia). Widegren (1788).
2) liten stenig upphöjning på markytan, litet bärg, liten brant höjd l. backe; äv. om toppen på en dylik upphöjning. Där klippans knallar .. vpskiuta. HSH 35: 407 (1673). De knallar, / Som våra Åkrar hindra plä. Dalin Vitt. 4: 483 (1749). Efter en liten stund hunno (vi) upp på backens sjelfva knall. Almqvist Skälln. 8 (1838). Röda stugor mellan gråa knallar. Snoilsky 4: 241 (1887). Vägen .. gör en skarp krök runt om en knalle, som skymmer sikten så gott som fullständigt. SvD(A) 1932, nr 189, s. 5. — jfr BACK-, BÄRG-, STEN-KNALL(E) m. fl.
3) tjockt o. hårdt bröd (i skorp- l. tärningform); särsk. sjöt. om hård skeppsskorpa av rågmjöl; äv. om gammal hårdnad brödbit. HFinlKamF 3: 18 (1558; i förläningsregister). Knallar eller succarie bröd äro torkade fyrkantige brödbitar för (skepps-)besättningen. Dalman 30 (1765). VFl. 1914, s. 72. — jfr BRÖD-KNALLE.
Ssg (till 3): KNALL-HÅRD. (vard.) hård som en (bröd)knalle; stenhård. SvD(A) 1923, nr 129, s. 14. Knallhårt paltbröd. DN(A) 1933, nr 77, s. 6.
Avledn.: KNALLIG, adj. [jfr sv. dial. (Finl.) knallig, ojämn, bucklig] (vard.) hård (o. knölig l. kantig); knallhård; jfr KNALLE, sbst.2 1, 3. Möller (1790). Ett par tre stycken torra och knalliga bisquits. Bergdahl Antip. 97 (1906). —
KNALLING, r. l. m. (†)
1) liten bärgknalle; jfr KNALLE, sbst.2 2. Weste FörslSAOB (1823; angivet ss. familjärt).
2) tjockt o. hårdt brödstycke; jfr KNALLE, sbst.2 3. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (1823; angivet ss. familjärt).

 

Spalt K 1548 band 14, 1936

Webbansvarig