| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNAPE kna3pe2, sbst.2, förr äv. KNAP, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 6: 274 (1529), RARP 3: 309 (1643)).
1) (numera bl. i fråga om förh. under riddarväsendets tid l. i arkaiserande stil om ä. förhållanden) vapensven l. tjänare hos förnäm man, väpnare; stundom (i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. Verelius Herv. 117 (1672). Neptunus brava knapar. Rosenfeldt Vitt. 183 (1689). Den gamle portvakten red efteråt som knape och förde på högra sidan .. packhästen. Cederschiöld Riehl 2: 83 (1878). Hildebrand Medelt. 2: 209 (1885). jfr Löfqvist Riddarv. 101 (1935).
2) i sht hist. medlem av lågadeln, ringare adelsman; i sht om de under 1500- och 1600-talen på landsbygden boende adelsmännen av lägre börd l. förmögenhetsställning; landtjunkare; förr äv. i förklenande anv., om rustik adelsman l. ståndsperson o. d. Erick knape. SthmSkotteb. 1521, s. 196. G1R 2: 148 (1525). Att the arma (dvs. fattiga) knapar, som alena ecke formeckta en rostning, att the bliffua ij (dvs. 2) ther vm. Därs. 8: 152 (1532). Hwar Peppar-säck will byggia Slott, / Hwar Knap will blij Baron och Grefwe. ÖB 61 (c. 1712). Weste FörslSAOB (1823). Många av Smålands och Finlands knapar stucko föga av från bondehopen. Ahnlund GA 216 (1932). — jfr BONDE-, BÄRGS-KNAPE. — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (†) övergående i bet.: förmögen o. mäktig man; stundom äv.: dryg o. mäktig person, kaxe; särsk. i uttr. (en) rik l. stor knape, om mäktig (o. dryg) man. Schroderus Dict. 41 (c. 1635). Någon stor Knape måtte han varit i Forssa (som 1522 skänkte kyrkan en klocka). Wettersten Forssa 98 (c. 1750). Sahlstedt (1773).
3) (förr, i fråga om förh. vid trivialskolan resp. högre allm. lärovärket i Skara) lärjunge i den gamla trivialskolans högsta klass (”rektorsklassen”, ”knapläxan”) l. dennas senare motsvarighet. Hof DialVg. (1772). Afzelius Minn. 28 (c. 1870). jfr Rig 1932, s. 23.
Sammansättningar (i allm. till 2). Anm. Med nedan anförda ssgr på KNAP- o. KNAPE- ha av praktiska skäl äv. sammanförts vissa ssgr på KNAPER-, där första ssgsleden måhända delvis ansluter sig till KNAPRA o. avser att åt ordet i dess helhet giva en förklenande innebörd.
-ADLIG. (föga br.) jfr -ADEL. Hedenstierna Komm. 21 (1891). Grevar, baroner och knapadliga. Taube MDam. 9 (1919). —
-HERRSKAP ~02 l. ~20. (knap- 1807 osv. knaper- 1886—1930) nedsättande benämning på fattig ståndsfamilj (i sht av lågadlig börd). Weste (1807). Agrell Sthm 65 (1892). Hade inte mamma fört i boet alla sina aktier, så skulle vi vara fattigt folk, knapherrskap, med våra fyra tusen tunnland. Lindqvist Herr. 297 (1917). Östergren (1930). —
(3) -LÄXA(N). (knap- 1839—1908. knape- c. 1750—1772) (förr) Rhyzelius Ant. 9 (c. 1750). Sundblad GBruk 29 (1888). Cronholm Minnesbl. 33 (1908).
B (†): KNAPE-ADEL, se A. —
-HUSTRU. hustru till (l. änka efter) ringare adelsman. OPetri Tb. 229 (1528; uppl. 1929). Hwar lendzman, hwar scriffvere, hvar klockere snarest sagt, .. strax han får en knapehustru eller -dotter, thå wil han ware adel. Teitt Klag. 34 (1556). Svart G1 7 (1561). —
-LÄXA(N), se A.
C (i vissa trakter, vard., numera knappast br.; jfr anm. ovan): KNAPER-ADEL, se A. —
-FOLK. (†) om fattiga ståndspersoner (i sht av lågadlig börd); äv. mer l. mindre bildl. Fahlcrantz 2: 51 (1825, 1864). Knaperfolk .. som går i illa gjorda kläder, men som jag icke derföre vill kalla bönder. Almqvist Amor. 80 (1839). —
-GÅRD. om liten l. oansenlig frälsegård. Törneros Brev 2: 192 (1828; uppl. 1925). De upländska knapergårdarna. SDS 1900, nr 76, s. 1. —
-HERRSKAP, se A. —
-NÅD, f. (†) om fattig o. lågättad adelsdam. En Knaper-Nåd i fönstret stupa låg, / Med trasig stubb och hängande manchetter. Leopold 2: 265 (1795, 1815).
Spalt K 1550 band 14, 1936