| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) giva ifrån sig l. frambringa ett knarrande ljud, knarra, knäppa, gnälla, gnissla; med sakligt l. personligt subj.; äv. opers.; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer, då trä- l. läderföremål utsättas för tryck l. friktion l. då hjul (l. andra föremål) trögt rotera kring en axel o. d.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv., i sht om ljud, läte o. d. Helsingius S 7 b (1587). Smör wagnen, så knarckar hon inthet. SvOrds. C 2 b (1604). Bäst de sutte uthvedh een lind och taaltes vedh, knarckade poorten. UHiärne Vitt. 42 (1668). De wersta hiulen wid wagnen knarcka mest. Dens. 2Hdskr. 195 (c. 1715). Sängen knarkar. Sahlstedt (1773). Skylten på stången, den knarkar och hviner. Bellman (SVS) 1: 248 (c. 1785, 1790). VetAH 1792, s. 48. Karlfeldt Vildm. 66 (1895). En knarkande gungstol. Larsson i By Logen 5455 67 (1916). Dens. StugFolk 125 (1930). — särsk.
a) i fråga om det ljud som uppkommer vid ngt föremåls tryck mot starkt frusen l. sammanpackad snö; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer vid gående l. åkande på dylik snö: knarra, gnissla; äv. opers.; äv. i överförd anv., om väg o. d. Det knarkar under fötterna i kall vinter. Sahlstedt (1773). Re’n på den knarkande väg (till julottan) skara på skara man ser. Ingelman 103 (1838, 1843). Skidstavarna knarka mot snön. Elgström FantNov. 177 (1920).
b) (†) i fråga om leder l. ben i kroppen: (vid rörelse) knarra l. knäppa; äv. opers.; äv. ss. vbalsbst. -ning, konkretare: lyte l. felaktighet i led, förorsakande ett knarrande ljud, ”knarr” (se KNARR, sbst.4); jfr KNARRA, v. 1 c. ConsAcAboP 1: 531 (1652). Jag hafwer offta (vid förlossning) hördt .. (barnets) Leeder knarka, .. det doch Barnet intet skadar när man med Förstånd arbetar. Hoorn Jordg. 1: 195 (1697). Knarkningar i båda knäna (på patienten). LGBranting 2: 81 (1840).
c) (numera knappast br.) i fråga om det ljud som uppkommer i renens klövar vid gående l. springande: knäppa. Broman Glys. 3: 234 (c. 1730). Under qvicken i Klöfvarna sitter et litet ben, .. hvilket, då Renen går, knäpper eller knarkar så högt, at det kan väl höras til 100 steg. VetAH 1774, s. 125.
d) (†) övergående i bet.: knaka, braka; särsk. i fråga om knakande ljud i träbyggnads väggar. Lucidor (SVS) 182 (1672). Tiällmann Profvis. B 2 b (1692). Då husen (till följd av jordskredet) började knarka, hafva de (dvs. invånarna) af räddhoga lagat sig ut. NSvMerc. 1761, s. 318.
2) i fråga om ljud som frambringas av människor l. djur.
b) (i sht i fackspr.) om djur (i sht vissa fågelarter): frambringa ett knarrande läte; förr äv. om stork: ”klappra”. Storcken knarkar. Schroderus Comenius 160 (1639). Andersson Verldsoms. 1: 207 (1853). Grodornas knarkande. Rosenius Naturst. 49 (1897). Kornknarren knarkar i den gröna åkern. Engström Bläck 20 (1914).
3) [eg. bildl. anv. av 2] (†) knota, knorra. Huar han fornimmer at almoghan .. begynna knarcka vm then förökning som ladhes på them i åår j skatlegningen (så osv.). G1R 7: 297 (1531). DrSimon 16 (1627).
4) [anv. utvecklad ur 3] (†) tr.: gräla på, ”klanka” på (ngn)? Förolämpa, knarcka och kränckia förberörde Gudelige och rättsinnige Theologos. Silvius Öfvercons. 72 (1726, 1730).
Spalt K 1571 band 14, 1936