Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNASE kna3se2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. knase, duktig o. stark man, rik o. mäktig man, motsv. nor. dial. knas, duktig l. mäktig man, ävensom (med annan avledn.) d. dial. (Jyll.) knast, hård o. stark man, nt. knast, ”knöligt” l. ”vresigt” föremål, satt karl, grobian o. d.; sannol. med grundbet.: knut, knöl o. d. (jfr med annat avljudsstadium nt. knōst, eng. dial. knoost, knöl o. d.), till en germ. rot knas, urbesläktad med KNAGG, KNAPP, sbst., KNATTE, KNÅDA m. fl. — Jfr KNASA, KNAST]
(i vissa trakter, mindre br.) betydande l. mäktig (mans)person, kaxe, ”bjässe”, ”pamp”; numera i sht om förmögen (o. ngt självmedveten l. ”dryg”) mansperson, ”knös”; särsk. i uttr. en rik knase o. d. Bergius Småsak. 1: 166 (1757). En hop myndiga Knasar. Odel Lagen 10 (1766). (Han) hade blifvit en riktig knase och egde en stor gård utåt slättbygden. Sundblad Tusch 1: 29 (1887). Han är väl den rikaste knasen i socknen? Wranér Solglitt. 38 (1906). Wærn-Bugge Bruksb. 58 (1925). Östergren (1930).

 

Spalt K 1577 band 14, 1936

Webbansvarig