| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
1) (ngt vard.) åstadkomma l. giva ifrån sig ett upprepat, hårdt (o. regelbundet), smattrande l. smällande ljud, smattra, smälla, knastra, knäppa; med personligt l. sakligt subj.; äv. opers.; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer då ngt torrt l. hårdt brytes l. krossas l. då eld brinner i torr ved l. torrt virke: knastra, spraka; äv. i fråga om det ljud som uppkommer vid hastig, upprepad skottlossning l. då en motor l. maskin o. d. matas för fullt l. är i full gång o. d.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht om ljud l. läte; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Kempe Krigzpersp. Dedic. A 6 a (1664). (Rågkornen) måste .. vara så torra, at hvart korn knattrar under tänderna när man biter af det. Nyrén Parmentier 317 (1783). Hör! det knattrar, lågan slår / guldtand i tak och sparrar. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Fröding ESkr. 2: 23 (1891; bildl.). Kulsprutorna knattra. Värnlund Vandr. 127 (1926). Fyra trappor upp knattrar en skrivmaskin. SvD(B) 1927, nr 191, s. 4. Moberg Rosell 262 (1932).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i Finl.) skratta (återhållsamt l. undertryckt), fnittra. Spegel GW 207 (1685). Dens. (1712). Sundén (1886). Cannelin (1921).
Spalt K 1581 band 14, 1936