Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNAVRE kna3vre2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i bet. 4 alltid) KNAVEL kna3vel2, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. knavlar; förr äv. KNAVRA, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. Pl. knavrar kan äv. hänföras till en icke anträffad sg.-form knaver, som är styrkt gm sv. dial. (jfr nedan).
Ordformer
(-fvel 1839—1891. -(f)vel- i ssg 1802 (: Knafvel-harpa) —1926 (: knavelharpa). -vlar (-flar), pl. 1788—1927. -(f)ver- i ssg 1771 (: knafverharpa)—1926 (: knaverharpa). knavra, nom. c. 1635—1683. knavra, oblik form 1714. — knavre 1687—1784. knavrar, pl. 1639—1926)
Etymologi
[sv. dial. knaver, handtag på lieorv, nyckel på nyckelharpa m. m., knavel, stör, stake, nyckel på nyckelharpa m. m., nor. dial. knavr, ”knagg” l. knopp på dörr, knopp l. kula på kreaturs horn, knavre, ”knapp” l. järnring som sättes i trynet på svin (för att hindra dem att böka); av germ. knaƀra- till samma germ. stam knaƀ- som KNABB, KNAPE, sbst.2, KNAPP, sbst., KNAVE; formerna med -el äro sannol. sekundära, uppkomna gm dialektal växling r : l. — Jfr KNÄVEL, sbst.1]
1) (†) liten träpinne l. träkloss. (Man) har tilreds en lijten trinn och smal knafra af träd, .. på hvilken man småningen winder Matken. Lindestolpe Matk. 47 (1714).
2) (†) skruvnyckel på stränginstrument (för reglering av strängarnas tonhöjd). Schroderus Dict. 6 (c. 1635). Pinnarna (Knafrarna,) medh hwilka Strängarne vpspännas (vpställas). Comenius OrbPict. 205 (1683). Dähnert (1784).
3) (numera bl. bygdemålsfärgat o. i fackspr.) benämning på var särskild av de träpinnar (”nycklar”) med vilka strängarna i nyckelharpa under spelningen förkortas. Envallsson (1802). Andersson Stråkh. 208 (1923). UpplandNordM 75 (1926). Hej, vilken låt / från strängar och knavlar! Thunman Olandssång. 49 (1927). — jfr HARP-KNAVRE.
4) (†) mil. liten trähylsa l. träring som i sht användes vid anspänning till fäste för draglinor o. d. Styckeregl. 1788, s. 72. Stränglinorna (till artilleriets vagnar) voro (under början av 1600-talet) af rep, och i stånghästarnes fästades svarfvade knaflar, för att derpå häkta förhästarnes linor. 2VittAH 17: 282 (1839, 1846). Holmberg Artill. 3: 220 (1883).
Ssg: (3) KNAVER-HARPA, r. l. f. (knavel- 1802—1926. knaver- 1771—1926) (i bygdemålsfärgat spr. o. i fackspr.) nyckelharpa. Hülphers Norrl. 1: 100 (1771). Boivie NordMMusik. 11 (1911). Andersson Stråkh. 208 (1923).

 

Spalt K 1582 band 14, 1936

Webbansvarig