| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNATTRIG knat3rig2, adj. -are. adv. -T.
(i vissa trakter, föga br.) försedd med ojämnheter l. upphöjningar, ojämn; om väg: knagglig, ”knottrig”; äv. bildl. (Strigeln är) icke .. slät, utan knattrig, hvarigenom nocken bättre spetsas. Carlström Spinnm. 72 (1832). En knattrig väg. Tholander Ordl. (c. 1875). En stil, som stundom blir knattrig av hopat iakttagelsestoff. SD(A) 1930, nr 324, s. 8.
Spalt K 1582 band 14, 1936