| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
(i vissa trakter, vard.)
1) (vid gång l. dans o. d.) böja benen; äv.: (av mattighet) sjunka på knä; särsk. dels för att beteckna att benen vika sig på ngn l. att ngn (vid gång) icke rätar ut benen, utan knäar, dels övergående i bet.: gå stapplande l. med möda, gående streta (framåt l. uppåt o. d.); äv. bildl. PolitVis. 194 (1595; bildl.). Then oskickeligha kneekningen vthi gången, williom wij the Switzerska krigzknechtar effterlåta. Hambræus Erasmus A 14 b (1620). At kunna trygt och utan kneka / Gå fram sin väg i sina dar. Dalin Vitt. 6: 420 (c. 1762). Den bördan är för tung, han knekar. Weste FörslSAOB (1823; angivet ss. familjärt). Han (dvs. gubben) knekar (i polskan) / Och stampar takt med foten, som en ann. CFDahlgren 1: 166 (1828). (Skridskoåkaren) Halkar till och knekar. Sätherberg Blom. 1: 67 (1841). Nu knekade han (med sin börda) genom bygatan. Lundh Bleik 24 (1911). Nordström 15År 89 (1921). — särsk.
a) i sådana uttr. som kneka i l. på knäna l. på benen; särsk. för att beteckna att benen vika sig. Gamle Philarchus .. slår redan krokben, knekar i haserne och har redan många dödsens förebåd. Dalin Arg. 2: 354 (1734, 1754). Om .. (hästen) knekar af svaghet på frambenen. Broocman Hush. 3: 23 (1736). Då han lite knekande i knäna med avmätta steg trädde in i salen. HågkLivsintr. 8: 153 (i handl. fr. c. 1915).
b) i oeg. l. överförd anv.
α) (föga br.) om knä: böja sig, vika sig; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr β). Knän kneka: och the starcke benen bogna, och lika som krökias (på ålderdomen). Swedberg Ungd. 179 (1709). Kutande rygg, / Knekande knän. CFDahlgren 2: 11 (c. 1835).
β) i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr α), om gång l. steg: som utmärkes av att den gående knäar. Peter Rask .. kände igen en gammal sjöman på den knäkande gången. Ridderstad Samv. 2: 243 (1851). Gubben skyndade fram med sega, knekande steg. Johansson Myrh. 35 (1918).
2) i utvidgad anv.: färdas l. röra sig tungt l. mödosamt (l. på ett ryckigt sätt); ofta med saksubj. På vägen, der täckvagnar kneka i sand. CFDahlgren 1: 83 (1826). Han kom knekande i en usel kärra på den .. illa underhållna vägen från jernvägsstationen fram till kyrkan. Hedenstierna Marie 149 (1896). Denna närliggande badort, mot vilken tåget i en knekande gång sakta förde honom. Sjöberg Kvart. 140 (1924).
KNEKA FÖRBI10 04. streta förbi. När hon (dvs. märren) knekade förbi grannarna på vägen, sade de (osv.). Hedenstierna Bondeh. 152 (1885). —
KNEKA SIG FRAM10 0 4. streta sig fram; äv. bildl. Nu har .. (pastorn) legat i Upsala i dessa fem år och lyckats kneka sig fram till en usel dimm (dvs. dimissionsexamen). Geijerstam Hallin 55 (1887). Fröding ESkr. 2: 37 (1891). —
KNEKA TILL10 4. (tillf.) i uttr. kneka till på (ett knä), plötsligt låta (ett knä) vika sig, knycka till på (ett knä). (Motionen) bestod deruti, att han (dvs. patienten) stående på samma plats häftigt knekade till än på det ena och än på det andra knäet. HLilljebjörn Hågk. 2: 11 (1867).
Spalt K 1586 band 14, 1936