Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNORLA knor3la2 l. knå3rla2 (kno`rla Weste; knå`rla Dalin; knor3la2 LoW (1889; under knollra, v.)), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Möller (1790), SvTyHlex. (1851, 1872)); jfr KNORL, sbst.2
kröka (ngt) i spiral, krusa (ngt); numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl.: bliva (stundom: vara) krusig; i sht om hår: bliva (resp. vara) krusig l. lockig, lägga sig i lockar; äv. i p. pf. ss. adj.: krusig, lockig; jfr KNORRA, v.2 1. Spegel (1712). (Sv.) Knorla håret, (t.) das Haar kräuseln. Lind (1749). Håret knorlar sig. Widegren (1788). Glimmer .. Blir i elden sträf, skör och lamellerne skilja sig, och i häftig eld knorla sig i kanterne. Retzius Min. 163 (1795). Noreen VS 3: 327 (1915).
KNORLA UPP l. OPP. (†) upplägga (hår) i lockar. Zirligt the sit hår i låckar knorla op. Kolmodin QvSp. 1: 117 (1732).
Spalt K 1651 band 14, 1936