Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORL, sbst.2, r. l. m. (Lind (: knorlarna, pl. best.), PBjerkén) l. n. (Schultze, Larsen); pl. (ss. r. l. m.) -ar.
Ordformer
(knorel 1756. knorl 1749—1865. knårl c. 1755)
Etymologi
[vbalsbst. till KNORLA, v.2]
(†)
1) cirkelrund l. spiralformig krökning, vindling; i sht konkretare; ofta i fråga om hår; jfr KNORR, sbst.2 1. Schultze Ordb. 2344 (c. 1755). En lång och uti knorel hängande svans (på svin). HushBibl. 1756, s. 793. Håret ligger i knorl. Sahlstedt (1773). Lindfors (1815). Larsen (1865). — särsk. konkret, i fråga om hår: lock; äv. koll.: samling av lockar. Knorlarna på en lång peruk. Lind 1: 477 (1749). Hårets knorl så sträft sågs kring hans axlar blåsa. Bellman 2: 178 (1783). jfr HÅR-KNORL.
2) tilltrasslad l. tovig massa (av hår). Håret (på troglodyten) är .. altsammans sosom uti en knorl. PBjerkén (1758) hos Linné Bref I. 3: 209.
Ssgr, se KNORLA, sbst. ssgr.
Avledn., se KNORLA, sbst. avledn.

 

Spalt K 1650 band 14, 1936

Webbansvarig