Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÖKLA, r. l. f., l. KNÖKEL l. KNÖGEL, r. l. m.
Ordformer
(knögel 1802. knökel c. 1755. knökla c. 1755)
Etymologi
[jfr sv. dial. knjokel (Dalarna), fotknöl, knoge, knokkel (Skåne), utstående benknota, sannol. (dels direkt, dels gm förmedling av ä. d. knogle, knøgel, d. knogle, knokkel) lånat av mnt. knokel; jfr t. knöchel, knoge, armbåge, fotknöl; avledn. av stammen i KNOKA, sbst.]
(†) ben, benknota; ledända av ett ben. Schultze Ordb. 2365 (c. 1755). Bure Häst. 7 (1802).

 

Spalt K 1755 band 14, 1936

Webbansvarig