Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOCKEL, sbst.1, l. KOKEL, r. l. m.; pl. kocklar resp. koklar; äv. KOCKLA l. KOKLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kockel 1712 (: kocklarna, pl. best.). kockla 1581—1832. kokel 1620 (: kokelwälten)—1752. kokla 1679—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. kokkel, kokla, koka, motsv. nor. kokull, kokla, kotte; trol. i avljudsförhållande till nor. kjuka, f., (liten) klump, knöl, kotte, nisl. kjúka, f., knoge, liten ost]
(†) jordklump, koka. Brahe Oec. 104 (1581; uppl. 1920: Kokorne). En .. harf at sönderslå koklorna med. Bäckström FrSpr. 234 (1729). Unge Prom. 2: 32 (1832).
Ssg (†): KOCKEL-VÄLT. (kokel-) kokvält. Schroderus JMCr. 309 (1620).
Avledn. (†): KOCKLIG l. KOKLIG, äv. KOCKLOT, adj. (-ig 1745—c. 1755. -ot 1581—c. 1755) kokig. Brahe Oec. 103 (1581; uppl. 1920: kokot). En bar koklig och sprucken Lera. Linné Gothl. 239 (1745). Schultze Ordb. 2391 (c. 1755).

 

Spalt K 1782 band 14, 1936

Webbansvarig