Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLIK kωli4k, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. tillf., jfr 1 slutet) -er.
1) benämning på ett vid olika slag av sjukdomar hos människan förekommande symtom bestående i plötsligt o. anfallsvis uppträdande, häftiga (knipande l. skärande l. spännande) buksmärtor, ”magplågor”, ”magknip”; jfr BUK-REV. Serenius EngÅkerm. 206 (1727). Jag fick en sådan hastig Colique, at den betog mig aldeles målet. Modée Dår. 54 (1741). RödKMedUppslB 172 (1932). — jfr BLOD-, BLÅS-, GALLSTENS-, MENSTRUAL-, NJUR-, STEN-, VÄDER-KOLIK m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) i pl.: kolikanfall. Modée Dår. 54 (1741). Kolikerna (voro) emellanåt mycket smärtsamma. SD(L) 1902, nr 455, s. 2.
2) veter. hos vissa husdjur (i sht häst), gemensam benämning på sjukdomstillstånd som giva sig tillkänna gm oro o. tecken av smärtor i bukhålan (oftast förorsakade av förstoppning l. tarmvred). Lundberg HusdjSj. 350 (1868). ÅrsbVeterInst. 1886, s. 11. Vennerholm o. Svensson 311 (1892). — jfr BLÅS-, FÖRSTOPPNINGS-, KRAMP-, VÄDER-, ÖVERFODRINGS-KOLIK m. fl.
(1) -DROPPAR, pl. farm. benämning på olika vid koliksmärtor i sht förr använda ”droppar” (företrädesvis tinkturer). Wistrand Husmed. 301 (1840). Lindgren Läkem. (1891, 1902). —
(1, 2) -SJUK. ofta i substantivisk anv. Lovén Anv. 77 (1838). Koliksjuka hästar. NF 8: 1026 (1884). —
(1) -STEN. (förr) sten av mineralet serpentin, avsedd att uppvärmd läggas över magen vid kolik. VetAH 1746, s. 25. —
(1, 2) -TARM. (numera föga br.) anat. benämning på den del av grovtarmen, som är belägen mellan blindtarmen o. ändtarmen o. som enligt ä. medicinsk uppfattning var säte för koliksmärtorna. Sönnerberg Loder 445 (1799). 2NF 28: 476 (1918).
Spalt K 1863 band 14, 1936