Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLKA kol3ka2, v.2, äv. KULKA kul3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., WoJ (1891), Lundegård DrMarg. 1: 10 (1905: ölkolkare)); jfr KOLK, sbst.3
Ordformer
(kolka (-å-) 1769 osv. kulka c. 1645—1915)
Etymologi
[sv. dial. kolka, kulka, dricka i stora klunkar, motsv. d. kulke; jfr t. dial. kolken, kölken, kräkas, samt fd. kylke, kväva; till stammen i KOLK, sbst.2]
1) (†) om person: gurgla sig (i halsen med ngt). IErici Colerus 1: 192 (c. 1645).
2) (i vissa trakter, vard.) dricka häftigt med nedsväljande av stora klunkar, klunka; äv. i allmännare anv.: dricka lystet l. begärligt, bälga i sig; dels abs., dels med obj. betecknande dryck l. flaska o. d.; ss. abs. ofta: pokulera. Ihre 1: 1119 (1769). Vill någon gräla, körs han ut; / Nej, kolka, sjung ”runda”! med öppen barm och trut! / För hej! Rydberg Faust 55 (1876). (Arbetare) kolkade öl i sommarvärmen. Didring Malm 2: 148 (1915). Det är inte alls ovanligt att man där (dvs. på nykterhetsvärdshus) kan ”kolka” en fem limonader o. d. och en stor mängd kaffe. SDS(A) 1930, nr 54, s. 5.
Särsk. förb. (till 2): KOLKA I SIG10 4 0, i sht förr äv. UTI SIG04 0. (i vissa trakter, vard.) Ihre 1: 1119 (1769). Blanche Tafl. 23 (1845). I natt måste jag kolka i mig ett stort glas vatten. Jensen Audoux MClaireAt. 104 (1922).

 

Spalt K 1866 band 14, 1936

Webbansvarig