Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLLAPS kolap4s, r.; best. -en; pl. -er. Anm. Stundom användes i fackspr. den lat. formen collapsus. TLäk. 1832, s. 15. Sundberg (1926).
Ordformer
(förr äv. skrivet coll-)
Etymologi
[jfr t. kollaps, eng. collapse, fr. collapsus; av nylat. collapsus, vbalsbst. till collābi (se KOLLABERA)]
sammanfall, sammanbrott.
a) med. o. fysiol. om sammanfall av utspänt organ, särsk. av lunga vid luft- l. vätskeinträde i lungsäcken; jfr KOLLABERA a. NF 1: 1262 (1876). Total kollaps av ena lungan. SvD(A) 1934, nr 210, s. 5. — jfr LUNG-KOLLAPS.
b) i sht med. plötsligt inträdande tillstånd av höggradig, allmän nedsättning av kroppskrafter, andning o. puls, i allm. beroende på en hastigt uppkommen försvagning av hjärtat; äv. (ofta i uttr. psykisk kollaps) om själskrafternas sammanbrott; i icke fackmässigt spr. äv. i allmännare anv.; jfr KOLLABERA b. Kollaps af stark hetta. Hygiea 1876, s. 605. (N. N.) drabbades efter avslöjandet av en psykisk kollaps. SvD(A) 1934, nr 15, s. 11.
c) bildl.: sammanstörtande, katastrof; totalt misslyckande, fullständigt nederlag. Rysslands kollaps som sjömakt i nuvarande krig. Kjellén Storm. 2: 186 (1905). Beaverbrooks jättekampanj har ändat i kollaps. SvD(A) 1930, nr 63, s. 13.
Ssgr (till b; med.): KOLLAPS-DELIRIUM. under l. efter kollapstillstånd inträdande delirium. 2NF 25: 635 (1916). Wigert PsykSj. 2: 100 (1925). —
-TILLSTÅND~02 l. ~20.
Avledn.: KOLLAPSA, v. (starkt vard.) till b, = KOLLABERA b. IdrBl. 1924, nr 93, s. 2. Däggdjur tåla en något större dos (av giftet än fåglar), innan de kollapsa. VeckoJ 1927, nr 20, s. 20.

 

Spalt K 1867 band 14, 1936

Webbansvarig