| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOMMANDO koman4dω, äv. -do l. -då, n.; best. -t; pl. -n (Sundén (1886) osv.) ((†) = (Topelius Fält. 1: 152 (1853))); förr äv. KOMMENDO, n. (RARP 3: 66 (1638), Höpken 2: 468 (1758)) l. m. (RARP 1: 102 (1629), Delachapelle ExBook 1 (1669)); best. -t (RP 7: 177 (1638), HH XXI. 1: 135 (1711)) l. -et (KKD 2: 295 (1718)); pl. =; förr äv. KOMMAND l. KOMMANDE l. KOMMEND l. KOMMENDE, n.; best. -et; pl. = (HH XVIII. 3: 68 (1729: command)) l. -er (OxBr. 10: 107 (1628: commender)), möjl. äv. -en (KKD 9: 141 (1705: commendena, pl. best.)).
1) handling(en) att utdela befallningar l. order; ofta konkretare: befallning, order; numera bl. i fråga om militära l. därmed likställda befallningar l. order (se särsk. a o. b) l. med särskild tanke på att befallningarna osv. utdela(t)s på ett kärvt, korthugget sätt l. under former som tydligt markera den befallandes anspråk på obetingad lydnad; jfr KOMMENDERA II 2. (Svar har utgått) Till det folck, Nils Boije effterfolgt hafva, att dhe ähre nu Jöns Bruns commende lydige. G1R 26: 815 (1556). Jagh haffuer ock H. K. M:s eegen breeff och commando, derij H. K. M:t migh commenderer ingens vexler at acceptera frå denn orthen. OxBr. 11: 474 (1632). Effter Kongens dödh vill soldatesqven eens commando intett lyda. RP 6: 100 (1636). Alla (i fackföreningar sammanslutna arbetare) skola blindt lyda det gemensamma kommandot. De Geer Minn. 2: 295 (1892). Högskolans styrelse står .. fullständigt obunden och har ingen anledning att besluta på kommando. SvD(A) 1934, nr 76, s. 4. — särsk.
a) (numera föga br.) mil. särskilt uppdrag som givits trupp l. enskild man; (tjänstgöring ngnstädes på grund av) kommendering; förr äv.: expedition vartill en trupp beordrats; jfr KOMMENDERA II 2 a. (Av manskapet) blefvo 5 st. slagne och 3 bleserade på ofvan mälte commend (till Kieltis för att taga fångar). HH XVIII. 3: 59 (1721). Iag (har) mäd regementet camperat wijd Norska gräntzen ock giordt 2:ne command inuti Noriget. Därs. 68 (1729). Säfström Banquer. Bb 2 b (1754). Schück (1854).
b) utdelande av befallning till (enskild man l. avdelning i) trupp l. fartygsbesättning o. d. gm kommandoord; vanl. konkretare, dels om sätt att kommendera, dels om den för befallningen använda formeln: kommandoord; äv. i utvidgad anv., om befallning medelst signal o. d.; jfr KOMMENDERA II 2 b. Officeraren ropar, Marche, då hele Batallionen .. böör commendet effterkomma. Söderman ExBook 32 (1679). Sedan de skutet som stådt på knä, stiga .. (de) utan widare commando opp. ReglSwArmeen 1710, s. 27. För att få lif och hastighet i rörelsen, höjes tonen i kommandot. IGymnInf. 1872, s. 3. På signalen ”generalmarsch” följer kommandot: ”Anfall med bajonett!” Tingsten InfUtbildnEx. 51 (1918).
2) styrelse, ledning; ledarskap, chefskap; numera bl. i fråga om militära l. därmed likartade förh. (se a o. b) l. om styrelse l. ledarskap med särskild tanke på att den styrande l. ledande har rätt till l. gör anspråk på obetingad lydnad av de underordnade l. utövar sin makt på ett strängt l. diktatoriskt sätt; förr äv.: bestämmanderätt; jfr KOMMENDERA II 3. OxBr. 5: 373 (1625). (Landtmarskalken tackade adeln) att dhe så wäl: och godwilleligen hafwa sig hans commando vnderkastadt. RARP 2: 102 (1634). Icke giffver jag några ordre häruthi, emedan jag ingen commendo der öffver haffver. OxBr. 9: 644 (1645). Visserligen var det inga ”djupa leder” moster hade under sitt kommando — det var endast tvenne pigor. Ödman VårD 1: 7 (1882, 1887). (Vägvisaren) förde strängt kommando överallt. TurForskn. 12: 338 (1921). (†) Hvar och en i kommando af, eller tjenstgörande vid ett tåg. ReglTjSJ 1858, s. 12. — särsk.
a) förhållande(t) att hava l. föra befälet över en trupp l. fartygsbesättning o. d.; befäl; högsta befäl(et), överbefäl; äv. om chefskap i förhållande till underordnad befälhavare l. till enskild man i truppen osv.; jfr KOMMENDERA II 3 b. Hava, föra kommando över en trupp. Stå under ngns kommando. G1R 27: 260 (1557). Anders Styffvart var öffverste och ammiral, doch under Carl Carlssons commende. HH 20: 312 (c. 1640). Kongl. Mayt… Togh..sielff medh General Aschenberg commendo öfwer högre Flygeln. RelTijrupBattaille 1677, s. 4. Malmström Hist. 1: 147 (1855). Hagberg VärldB 156 (1927). — jfr ÖVER-KOMMANDO. — särsk. (†) övergående i bet.: tjänstgöring (ss. kapten o. d.), beklädande av posten (ss. kapten o. d.); jfr KOMMENDERA II 3 b α. Wardt Capitain Siöbladh .. hedrad med titul och commando som ammiral-lieutenant. Spegel Dagb. 7 (1680). (Han) war den ällste i lifwet warande Leutnanten och giorde Capitains commando. KKD 1: 180 (1708). Nordberg C12 1: 89 (1740).
b) (i fackspr.; i sht i fråga om utländska förh.) konkret, om högsta ledningen för ett truppförband l. (avdelning av) krigsmakten; särsk. i ssgr; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: (över)befälhavare; jfr KOMMENDERA II 3 b. D. 17 (augusti) .. Lätt iag kalla till mig alla commendena eller chefs wijd regementerne. KKD 9: 141 (1705). Det var en gammal brist i Sveriges härordning, .. att regementena icke i förväg på fredsfot voro sammanfattade i större kårer under bestämdt reglerade kommandon. Hjärne K12 211 (1902). — jfr ARMÉ-, MARIN-, ÖVER-KOMMANDO.
3) mil. om truppstyrka.
a) för viss uppgift uttagen l. avdelad truppstyrka, detachemang (se d. o. 3); numera bl. (föga br.) om mindre dylik truppstyrka; jfr KOMMENDERA II 2 a. KKD 2: 57 (1708). Då et Commando utgår, och det befalt är, huru många dagars kost hvar Soldat skal med sig hafva, böra (osv.). PH 5: 3142 (1751). Ett kommando soldater med dess korporal i spetsen. Topelius Fält. 2: 190 (1856). Särskilda kommandon med uppgift att utföra sprängning av broar. SvInsatsFinlFrihetskr. 58 (1928). — jfr REKOGNOSCERINGS-, SAPPÖR-, SKIDLÖPAR(E)-, SPRÄNG-, TELEFON-KOMMANDO m. fl.
b) (numera föga br.) under ngns befäl ställd truppstyrka; jfr KOMMENDERA II 3 b. 5 Compagn. Ryttare, aff Öfwersten Rebinders commando. NAv. 22/11 1655, nr 1, s. 2; möjl. till a. Officerare skola i en Dagbok tekna hvar och en, som af hans Commendo siuknar. PH 6: 3722 (1755).
-EXPEDITION. adm. var särskild av vissa till försvarsdepartementet (förr till landtförsvars- resp. sjöförsvarsdepartementet) hörande expeditioner för beredning o. expediering av kommandomål m. m.; jfr KOMMANDO 2 a. Landtförsvarets, sjöförsvarets, flygvapnets kommandoexpedition. BtRStP 1840—41, IV. 1: nr 195, s. 10. SvStatskal. 1936, s. 77. —
(2 a) -FLAGGA, r. l. f., äv. (i utpräglat fackspr.) -FLAGG.
1) (numera knappast br.) sjömil. (amirals) befälstecken, amiralsflagga. ReglArméenFl. 1788, s. 62. WoJ (1891).
2) mil. flagga som under fältförhållanden föres efter högre befälhavare (konungen, arméchef l. arméfördelningschef l. därmed likställd chef) för att för hans egna trupper närmare angiva hans uppehållsplats. 2NF (1910). —
-KONSELJ. adm. jfr KOMMANDO 2 a, ävensom -MÅL. Kôersner PolHlex. 150 (1883). SvRiksd. II. 12: 153 (1934). —
-MÅL. adm. (regerings)ärende som konungen utan hörande av statsrådet, men på föredragning av ansvarig rådgivare (numera chefen för försvarsdepartementet) avgör i sin egenskap av högste befälhavare över krigsmakten; äv. om ärende (av enklare beskaffenhet) som kan behandlas på detta sätt, men vars avgörande konungen uppdrager åt särskild militär tjänsteman l. myndighet; jfr KOMMANDO 2 a, ävensom -ÄRENDE. RF 1809, § 7. SFS 1921, s. 61. —
(1 b) -ORD. (officiellt fastställd) kort formel för uttryckande av befallning till (enskild man l. avdelning i) trupp l. fartygsbesättning o. d. om omedelbart utförande av l. upphörande med viss rörelse l. värksamhet. Serenius Qqq 3 a (1734). Smith (1916). —
(1 b, 2 a) -PALL. (i sht förr) sjömil. upphöjning varpå ett segelfartygs befälhavare står vid utdelande av befallningar under manöver (äv. under strid). PT 1846, nr 129, s. 1. Smith (1916). —
(1 b) -ROP. Palmblad Nov. 2: 156 (1819, 1841). ”Tätt efter i fjäten gossar,” / Det var hans commandorop. Runeberg 2: 38 (1848). —
(1 b) -RÖST. äv. bildl.: högljudd, kraftig röst; jfr -STÄMMA. Ha en bra, dålig kommandoröst. Berndtson (1880). Söderberg Främl. 91 (1903). —
(2 a) -STAV. (i sht förr) mil. stav (av olika utseende) som bäres av högre befälhavare (i Sv. numera bl. av olika kommendanter samt av försvarsministern, därest han för militärt befäl) till utmärkande av hans värdighet; jfr KOMMENDER-STAV. DA 1771, nr 287, s. 1. Alm BlVap. 171 (1932). —
(1 b) -STÄMMA, r. l. f. kommandoröst; äv. bildl. (Hr Köhlers) kommandostämma .. brukar ljuda som en smattrande krigsfanfar. ST 1895, nr 1739 A, s. 2. —
(1 b) -TON ~tω2n. äv. bildl. KrigVAH 1806, s. 162. Ingen människa begrep, varifrån denna lilla .. rulta tog sin myndighet, sin frimodiga kommandoton. Bergman LBrenn. 123 (1928). —
-VÄG. adm. om ett ärendes handläggning l. avgörande ss. ett kommandomål; särsk. i uttr. i kommandoväg; jfr KOMMANDO 2 a. Hamilton MilUnd. 13 (i handl. fr. 1835). (Skjutskolans) organisation samt antalet elever bestämmas årligen i kommandoväg. 2NF 38: 1432 (1926). —
(1 b) -ÖVNING. mil., gymn. övning som avser vinnande av färdighet i att kommendera. SFS 1894, nr 94, s. 18.
Spalt K 1987 band 14, 1936