| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOMMENDERA kom1ände4ra l. -en-, i Sveal. äv. -e3ra2 (commende´ra Weste; kåmmänndèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); jfr KOMMENDATION.
I. (†) anförtro (ngn i ngns vård o. d.); tala för (ngn l. ngt).
1) anförtro l. överlämna (ngn i ngns vård l. skydd l. ynnest o. d.), anbefalla (se d. o. 2); äv. refl. Och vill migh uthi Velb. Cantzlerens favor och gunst tienstligenn commenderet haffva. OxBr. 9: 38 (1626). VDAkt. 1671, nr 283.
2) (†) tala för (ngn l. ngt); understödja (ngn) gm att framhålla hans förtjänster; rekommendera, anbefalla (se d. o. 3). At .. (präster o. lärare) deras Konung och Öfwerheet hoos Vndersåterna, så mycket som Sanningen mäst kan medgifwa, berömma och commendera. Rudbeckius KonReg. 134 (1615). (Vi) skole .. then Person, som wij wele hielpa, til thet bästa commendera och berömma. AJGothus ThesEp. 1: 19 (1619). VDAkt. 1720, nr 224. — jfr REKOMMENDERA.
II. uppdraga åt (ngn att göra ngt), befalla, befalla över (ngn l. en grupp personer) o. d.
1) (†) uppdraga åt (ngn att göra ngt); jfr BEFALLA 1, 3. H: Kong: M:tt .. hafuer befahlet och Commenderat migh (dvs. Per Brahe), att .. förträda Landtmarskalkz embetet. RARP 1: 118 (1630).
2) (med anspråk på obetingad lydnad) tillsäga (ngn att göra ngt) l. giva tillsägelse om (att ngt skall göras); befalla l. beordra (ngn att göra ngt); giva befallning l. order om (ngt); äv. abs.; numera bl. i fråga om militära l. därmed likställda befallningar l. order (se a o. b) l. med särskild tanke på att befallningarna osv. utdela(t)s på ett kärvt, korthugget sätt l. under former som tydligt markera den befallandes anspråk på obetingad lydnad. OxBr. 11: 474 (1632; se under KOMMANDO 1). Nu seer man, at .. (de svenska bruksarbetarna) blifva trälar; the moste parere (dvs. lyda), men andre commendere. RARP 9: 218 (1664). Han satt i en länstol och commenderade som en Påfve. Dalin Arg. 1: 112 (1733, 1754). Min infödingsuppassare kommenderades att sitta och hålla utkik på dessa flöten. Renner Berge o. Lanier 167 (1930). — särsk.
a) i sht mil. beordra (ngn till viss tjänstgöring l. till att begiva sig till l. från en plats). Kommendera ngn på handräckning, på vakt- (tjänstgöring). Några dijt til Vijborg commenderade smeder. G1R 27: 260 (1557). Sedan som wij hade warit i Halmstadh nästan itt heelt åhr igenom så bliffwe wij tädan commenderade. Bolinus Dagb. 73 (1677). Infanteriofficerare, som voro kommenderade (till Strömsholm) på tremånaderskurs. RidskStrömsh. 271 (1918). — jfr AV-, BORT-, IN-, SJÖ-, UT-KOMMENDERA m. fl.
b) i sht mil. i fråga om efter vissa (officiellt fastställda) formler (kommandoord) uttalade befallningar som befälhavare för trupp l. fartygsbesättning o. d. giver (enskild man l. avdelning i) truppen osv. om omedelbart utförande av vissa handlingar (rörelser) l. om omedelbart intagande av viss ställning; särsk. med obj. angivande den handling osv. som befallningen gäller; äv. med innehållsobj. (betecknande det utsagda kommandoordet); äv. abs.; äv. i utvidgad anv., i fråga om befallning medelst signal o. d. Kommendera uppställning, rättning, giv akt, höger, vänster, helt om. Kommendera väl, illa. Söderman ExBook 43 (1679). Han kommanderade ett barskt: gif akt! Sturzen-Becker 4: 44 (1862). Rörelsen kommenderas och verkställes .. enligt föregående exempel. ExFältartill. 1893, 1: 150. Blomberg Överg. 215 (1915).
c) (†) i utvidgad l. bildl. anv.
α) framställa begäran om erhållande l. disponerande av (ngt); beställa, rekvirera. Stiernman Com. 3: 665 (1668). Såsom H(er)rar Directeurerne .. sig hafwa förbehållit at till Barnhuusetz tarff Commendera 150 a 200 t:r korn och 100 t:r hafra. ÅgerupArk. Brev 17/8 1689. Om Comminist. Juringius ännu ej skickat penningar till at betala Bokh. Swederus, så behöfver min Bror endast commendera dem hos honom. Leopold (SVS) II. 1: 127 (1781). Lindskog Spelb. 134 (1847).
β) med saksubj.: driva l. tvinga (ngn att begiva sig till en plats). De tyste Fiskar .. commenderas af kärleken årligen uti särskilte colonier til de osäkre strander, der at aflossa hvarandra. Linné MusReg. VI (1754).
3) (vara berättigad att) utdela befallningar l. order till (ngn); befalla över (ngn l. en grupp personer); numera företrädesvis (se dock b o. c α, β, γ): uppträda på ett befallande sätt mot (ngn), spela herre över (ngn), få (ngn) att dansa efter sin pipa. Jagh .. haffver .. monge retskafnes karler .. commenderadh, och skall nu (so til recknandes) andre blifve undergifven. OxBr. 5: 68 (1613). (Hon) var .. en rigtig yrhätta, som synbarligen ville kommendera alla, sin egen far icke undantagen. Blanche Bild. 4: 56 (1865). Grimberg VärldH 4: 282 (1930). — särsk.
a) (†) abs.: handhava styrelse l. administration; utöva högsta makten (ngnstädes). Den som commenderat hafuer (bör redogöra) för sijn administration. RARP 2: 129 (1634). Den 24 (oktober) fick jag sista Orderne utaf Lord Hood, som därstädes (dvs. i Spithead) commenderade. Landell Bligh 5 (1795). Lindfors (1815).
b) (fullt br.) föra befäl över (en trupp l. en fartygsbesättning o. d.); äv. abs.; stundom intr., i förb. med prep. över. (Om tillåtelse till plundring gives) vtaff Feltherren, eller them som i hans stadh .. Commendera. L. Paulinus Gothus MonTurb. 226 (1629). (I Gustav Adolfs liktåg komma) 4. Compagnie Sudermanlänske Knechter, .. Hwilcke commenderas aff dehres officerer. RARP 2: 105 (1634). Generalamiral Ehrensvärd, det djupsinnigaste hufvud, som någonsin kommenderat öfver tjäriga matroser och krutsprängda sjöartillerister. Sturzen-Becker 1: 5 (1845, 1861). (K. X G.) kommenderade en här, som .. var den yppersta i Europa. IllMilRevy 1899, s. 50. — särsk.
α) (†) i sådana uttr. som kommendera för ryttmästare, major, (i ngns ställe) tjänstgöra ss. ryttmästare osv. Isogæus Segersk. 594 (c. 1700). KKD 1: 146 (1708).
β) i p. pr. i adjektivisk anv.: som för befäl; numera nästan bl.: som för (högsta) befälet, befälhavande (se d. o. 2 a). Alla Commenderande Officerare wid Regementerna. ReglSwArmeen 1710, s. 8. Then comenderande Flaggman (vid eskadern i Göteborg). PåbudRiksd. 1746, s. 7. Närmast under .. (konungen) förer en kommenderande general befälet öfver armén. Tingsten o. Hasselrot 43 (1902). — jfr HÖGST-KOMMENDERANDE.
c) (†; se dock α, β, γ) i utvidgad l. bildl. anv., med sakobj. (l. därmed likställd bestämning); särsk.: (gm befallningar l. order) styra l. leda (ngt); träffa avgörande i fråga om (ngt), hava makt l. bestämmande inflytande över (ngt), förfoga l. disponera över (ngt), åstadkomma l. uppdriva (ngt), utgöra rättesnöre för (ngt); äv. intr., i förb. med prep. över. Ingen hafwer macht at Commendera öfwer samme (små-)Tuller, vthan allena Wåre tilbetrodde Män. Stiernman Com. 1: 985 (1629). Commendera öfwer winden. HSH 10: 106 (c. 1680). (Förmyndaren har) en dehl af .. (myndlingens) medell Commenderat. VRP 1699, s. 473. Amsterdams Beurse, som commenderar större delen af Europens handel. SvMerc. 1763, s. 584. Färdighet at commendera språket. VDAkt. 1792, nr 195. (Han) yttrade .. med den vekaste ton han förmådde kommendera: ”Jag skulle (osv.) ..”. Thackeray Pend. 2: 89 (1851). — särsk.
α) (numera knappast br.) föra befälet på (ett fartyg), föra (se d. o. 3). Spegel Dagb. 14 (1680). Capten Sabord, som commenderar kapare-briggen Svalan. Nordforss Matr. 11 (1799).
β) (fullt br.) mil. föra befälet vid (en kanon). Grundell AnlArtill. 1: 39 (c. 1695). Han kommenderade min andra mörsare. Lilljebjörn Minn. 31 (1874).
γ) (mindre br.) tekn. manövrera; reglera. Weste FörslSAOB (1823). (En damm) medelst hvilken aftappningsmängden (från sjön) kommenderas. TT 1893, Byggn. s. 36. En ventil, som .. torde kunna kommenderas antingen för hand eller af en automatisk regulator. Därs. 1901, M. s. 1.
δ) om område l. punkt med (i militäriskt avs.) behärskande läge: behärska (se d. o. 4), dominera; äv. om truppstyrka l. batteri o. d.: (kunna) bestryka (se d. o. 4). Stadhen (Koblenz har) en sådan situation, att den aff Erenbrechsten intet mindher commenderas ähn Reffuel stadh aff Domen. SvTr. V. 1: 777 (1632). Fiendtlige kanonerne kommenderade stället. Nordin i 2SAH 2: 265 (1799). Wingård Minn. 5: 70 (1847).
1) befalla (ngn l. en trupp o. d.) att gå (marschera) framåt l. att begiva sig (gå, marschera) fram (till ngt). Nordforss (1805). Ottelin BSorl. 124 (1904).
2) (tillf.) i befallande ton beställa fram (ngt). Han kommenderade fram en punschbutelj på bordet. Blanche Våln. 420 (1847). Ahrenberg Männ. 5: 215 (1910). —
KOMMENDERA IN1010 4. giva (ngn l. en trupp o. d.) befallning att begiva sig (gå, marschera) in (ngnstädes). Nordberg C12 1: 540 (1740). Man kommenderade in dragonerne till hufvudstaden. Berndtson (1880). jfr INKOMMENDERA. —
KOMMENDERA UPP1010 4, äv. OPP4. befalla l. beordra (ngn) att begiva sig upp (ngnstädes). Sjöberg SthmHeml. 294 (1844). Ute på skolgården står vanlig gymnastikapparelj, och man behöfver icke kommendera pojkarna upp i den. Nyblom Österut 120 (1908). —
KOMMENDERA UT1010 4. befalla l. beordra (ngn l. en trupp o. d.) att begiva sig (gå, marschera) ut (från ett ställe l. till viss tjänstgöring). Nordforss (1805).
(II 3 b) -VÄRJA, f. (kommender- 1671—1697. kommendere- 1672) (†) finare värja som bars av högre officer till utmärkande av hans värdighet? BoupptRArk. 1671. LMil. 4: 1060 (1697).
B (†): KOMMENDERE-VÄRJA, se A.
Spalt K 1991 band 14, 1936