Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOMMANDEMENT, n.; best. -et; pl. -er. Anm. Med fr. pl.-form förekommer ordet i BeskrExCav. 1695, s. 24.
Ordformer
(förr vanl. skrivet comm-. -andement 1631—1910. -endament 1624—1635. -endamente 1618. -endamentet, sg. best. 1614—1629. -endement 1679. -endementer, pl. 1625. -endementet, sg. best. 1628)
Etymologi
[jfr eng. commandment; av fr. commandement, vbalsbst. till commander (se KOMMENDERA)]
(†)
1) handling(en) att befalla l. giva order; befallning (ofta gm kommandoord), order; jfr KOMMANDO 1, KOMMENDERA II 2. At i menen contrariæ (dvs. motsatta) commendementer ske. Gustaf II Adolf 508 (1625). När een Soldat något Commendement hafwer fullgiordt och förrättat. Söderman ExBook 54 (1679).
2) styrelse, ledning; chefskap; befäl; maktbefogenhet; bestämmanderätt; möjl. äv. om område inom vilket ngn utövar högsta makten; jfr KOMMANDO 2, KOMMENDERA II 3. OxBr. 1: 42 (1614). Fulmacht för Otto Grothusen att hafua Commendamentet öfuer thet folck, som Hans Munck hafuer vthi Kexholms Lähn. SUFinlH 5: 41 (1615). J beswähre ider också vtöfwer Hans Wirthenbärger och Fougden på Nyislott, att de icke achte edert Commendamente. Därs. 364 (1618). Stiernman Com. 1: 973 (1629). Ändogh de Räfvelske ähre uthanom mitt commandement, lijkväll hafve de haft sin uttskijckede hoss migh uthi Ingermanland. OxBr. 10: 312 (1631). RP 5: 172 (1635).
3) bef. jfr KOMMENDERA II 3 c δ.
a) område l. punkt med (i militäriskt avs.) behärskande läge. Commandementet eller Högden som commenderar Orten. Rålamb 8: 130 (1691).
b) skillnad(en) i eldhöjd mellan ett inre (högre) o. ett yttre (lägre) fästningsvärk. NF (1884).

 

Spalt K 1985 band 14, 1936

Webbansvarig