Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOMMENDANT kom1ändan4t l. -en-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet comm-. -and- c. 1640—1801. -end- c. 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. kommandant (ä. t. commendant), eng. commandant; av fr. commandant, eg. p. pr. av commander (se KOMMENDERA)]
1) (†) förvaltare (på en gård); jfr KOMMENDERA II 3, ävensom KOMMENDÖR 1. HH 20: 337 (c. 1640).
2) (†; se dock slutet) mil. befälhavare; person under vars befäl ngn lyder; jfr KOMMENDERA II 3 b. RP 8: 665 (1641). — särsk. (numera knappast br.) om officer som (under fälttjänstövningar) har ett tillfälligt uppdrag att i ett högre stabskvarter föra befäl över stabsvakt, ordonnanser m. m.; i ssgr äv. om officer som förordnats att övervaka den gemensamma inre tjänsten inom kvarter l. bivuak l. att ansvara för sammanhanget m. m. inom en större marschgrupp. TjReglArm. 1858, 2: 277. SvUppslB (1933). — jfr BIVUAK-, KVARTER-, MARSCH-, STABS-KOMMENDANT.
3) i sht mil. högste (i vissa fall näst högste) befälhavaren i en fästning (sjöfästning) l. för trupperna i en större (befäst l. obefäst) garnisonsort; jfr KOMMENDERA II 3 b. Schroderus Dict. 154 (c. 1635). Här (dvs. i Kalmar) är alltijdh krijgzfålk och en commendant på slåttet. Bolinus Dagb. 64 (1676). Tegnér (WB) 9: 159 (1841; i bild). Böök Lejon 142 (1935). — jfr FÄSTNINGS-, SLOTTS-, UNDER-, ÖVER-KOMMENDANT.
Ssgr (till 3; i sht mil.): A (numera mindre br.): KOMMENDANT-ADJUTANT, -EXPEDITION, -STAT, se B.
B: KOMMENDANTS-ADJUTANT. (kommendant- 1889. kommendants- 1885 osv.) Schulthess (1885). SFS 1917, s. 207. —
-EXPEDITION. (kommendant- 1870. kommendants- 1866 osv.) expedition för kommendantskap (se d. o. 2). Wigström SakregTjReglArm. 90 (1866). —
-INSTRUKTION. jfr INSTRUKTION 3 b β. LMil. 3: 270 (1693). —
-ORDER. av kommendant utfärdad order. TjReglArm. 1858, 2: 22. —
-STAT. (kommendant- 1873—1912. kommendants- 1828 osv.)
1) sammanfattningen av landets kommendantskap (se d. o. 2); äv. (mindre br.) om enskilt kommendantskap; i sht i sg. best. BtRStP 1828—30, IV. 1: 105. SvStatskal. 1925, s. 318.
2) (förr) i sg. best., benämning på ett anslag i riksstatens fjärde huvudtitel, från vilket utgingo avlönings- o. expensmedel till kommendantskapen. Gynther Förf. 7: 291 (i handl. fr. 1855). NF (1884).
Avledn. (till 3): KOMMENDANTSKA, f. (föga br.) kommendants hustru (l. änka). Weste (1807). Ullman Ros. 89 (1921). —
KOMMENDANTSKAP, n.
1) förhållande(t) att vara kommendant; kommendantsbefattning. RP 9: 481 (1642). General Bergman nedlade kommendantskapet (på Karlsborg) på nyårsafton. SvD(A) 1928, nr 1, s. 8.
2) konkret, om kommendant med tillhörande stab. NF 8: 1087 (1884). SvStatskal. 1918, s. 294.

 

Spalt K 1990 band 14, 1936

Webbansvarig