| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOMMUN komɯ4n, adj. -are (Biberg 3: 366 (c. 1823; i bet. 2); gradf. dock föga br.). adv. -T. Anm. Stundom användes i bet. 1 slutet den lat. sg. n. kommune (com-) o. den lat. pl. n. kommunia (com-). Molander Förespel 21 (1753: Genus Commune). Brate SvSpr. 101 (1898: kommune, sg.; kommunia, pl.; bådadera i substantiverad anv.).
1) (†; se dock slutet) som har avseende på l. tillhör l. begagnas av flera (samtidigt), gemensam. RARP 9: 114 (1664). Ett fehl som är communt med (dvs. gemensamt för) alla Authorer. Rålamb 8: 134 (1691). Stadsens commune mulbete. Bergv. 1: 472 (1695). Mulebete Comunt med grannarne. VDAkt. 1734, Syneprot. F III 7. SJHedborn (1812) i KyrkohÅ 1916, s. 231. — särsk. (föga br.) språkv. i uttr. kommunt genus, individens genus (se GENUS 1); äv., om ord: som efter omständigheterna betecknar manlig l. kvinnlig individ; äv., om språkform: som är lika för maskulint o. feminint genus. Lindfors Bröder 21 (1806). Kommunt genus. Schiller SvSpr. 21 (1855). Kommuna eller tvekönliga glosor. Noreen VS 5: 323 (1908).
2) allmän, vanlig; numera bl. (knappast br.) övergående i bet.: alldaglig, vardaglig; äv.: simpel, tarvlig. Swedberg Schibb. 256 (1716). Uti allt var herr Kraus mycket egen .. Han ville också efter döden icke vara kommun, hvadan han efter sin begäran blef begrafven uti skogen. CCGjörwell (1798) i MoB 2: 165. En vacker (betjänt-)-gosse, men litet commun, och utan den ringaste ärelystnad. OoB 1900, s. 152.
Spalt K 2015 band 14, 1937