Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONKRETUM koŋkre3tum2, äv. kon-, n.; best. (föga br.) -kretet040; pl. -kreter040.
Ordformer
(förr äv. skrivet concre-)
Etymologi
[jfr t. konkretum, eng. concrete, sbst.; av nylat. concretum (i uttr. nomen concretum), n. sg. av concretus (se KONKRET)]
språkv. konkret substantiv. Meijerberg SvSpr. 9 (1858). Semasiologiska studier över abstrakter och konkreter. CCollin i FrFilolFLd 3: 225 (1906; rubrik).

 

Spalt K 2125 band 14, 1937

Webbansvarig