Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSONANS kon1sonaŋ4s l. -så-, äv. -sω-, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -antier Rålamb 1: 127 (1690), Londée Kellner 67 (1739)).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -ance 1716—1844. -ans 1802 osv. -an(t)z 1690—1811)
Etymologi
[jfr t. konsonanz, eng. o. fr. consonance, av lat. consonantia, avledn. av consonans (se KONSONANT)]
mus. förhållande(t) att två l. flera toner, då de ljuda samtidigt, sammansmälta till en klangenhet, samklang, samljud; konsonerande intervall l. ackord; motsatt: dissonans. Rålamb 1: 127 (1690). Fullkomliga konsonanser äro alla rena intervaller. Ofullkomliga konsonanser äro stora och små terzer och sexter. Wegelius Musikl. 1: 53 (1888). Jeanson (o. Rabe) 1: 48 (1927).

 

Spalt K 2158 band 14, 1937

Webbansvarig