Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSPIRERA kon1spire4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONSPIRANT, KONSPIRATION, KONSPIRATÖR (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konspirieren, eng. conspire, fr. conspirer, av lat. conspirare, eg.: andas tillsammans, överensstämma, sammansvärja sig, vara i komplott, av com (se KON-) o. spirare (se SPIRANT)]
1) tillsammans med annan l. andra i hemlighet planlägga ngt brottsligt l. ngt mot ngn annan fientligt, vara l. ingå i komplott med ngn (mot ngn), smida ränker, bedriva stämplingar, stämpla, deltaga i sammansvärjning; särsk. i fråga om politisk värksamhet. HSH 4: 188 (1567). (Han) Conspirerade med några bönder, huruledes the skulle (osv.). VästeråsDP 15/4 1620. (De) hade .. konspirerat mot Theoderik. Rydberg KultFörel. 4: 106 (1887). — särsk. [jfr eng. conspired] (†) i p. pf. ss. adj. (i pl. best. i substantivisk anv.): de sammansvurna. De conspirerades bref. Porthan BrefCalonius 110 (1794).
2) (†) i allmännare anv.: samarbeta för ett visst mål, gemensamt arbeta för l. sträva efter ngt. Sahlstedt (1769). Orsaken, hvarföre så många af olika tanckesätt kunnat conspirera at liuga i en sak, hvaraf de ingen heder eller nytta hade. FinKyrkohSP 5: 120 (c. 1778). Nordforss (1805).
Avledn. (till 1): KONSPIRANT, m.||ig. [jfr t. konspirant, eng. conspirant, adj. o. sbst., av fr. conspirant, adj.] (numera knappast br.) konspiratör; förr äv.: (ngns) sammansvurne. Är gott att vij svaga Juthen; därmedh skole hans conspiranter sittia stilla. RP 10: 165 (1643). (Hon berättade) huru .. Conspiranterne sammansvurit sig, at mörda Ciceronem. Bliberg Acerra 833 (1737). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904). —
KONSPIRATION, r. l. f. [jfr t. konspiration, eng. o. fr. conspiration, av lat. conspiratio (gen. -ōnis)] sammansvärjning, komplott; stämpling. Deltaga i (förr äv. göra) en konspiration (mot ngn); förr äv. hava konspiration med ngn, vara i komplott med ngn. Brahe Kr. 17 (c. 1585). De Tyske Ryttare, som hade hemlig conspiration med Fienderne. Tegel E14 211 (1612). Then conspiration, huilcken .. then förnämbste Adel i Påhland giorde emoot sin Konung. Widekindi KrijgH 35 (1671). Spegel Dagb. 89 (1680). SvD(A) 1934, nr 187, s. 4. —
KONSPIRATÖR, m.||ig. [jfr t. konspiratör; av fr. conspirateur; jfr eng. conspirator] person som deltager i sammansvärjning l. stämplingar; ränksmidare; jfr KONSPIRANT. Nordforss (1805). Politiska konspiratörer. Zilliacus Stämpl. 49 (1922).

 

Spalt K 2160 band 14, 1937

Webbansvarig