| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONSTLA kon3stla2, v. -ade; förr äv. KONSTLAS, v. dep.; pr. ind. sg. -as. vbalsbst. -AN (†, Broms Vitt. 380 (1717), Liljestråle Fid. 248 (1772)), -ANDE, -ING (†, Bark Bref 1: 23 (1702), SvLitTidn. 1821, sp. 643); -ARE, -ERI (se avledn.).
1) (†) motsv. KONST 1, 3: använda möda o. konstfärdighet på att utarbeta l. utforma l. bearbeta l. utsmycka ngt; särsk. med klandrande bet., i fråga om överdrivet l. missriktat l. onyttigt o. värdelöst sysslande l. bearbetande; äv. i uttr. konstla på (ngt); äv. tr. En gierning dråplig stor den öfwer alt blir spord / Behöfwer aldraminst bli konstlat genom ord. Brenner Dikt. 1: 32 (1700, 1713). Den Bild han konstlat på. Därs. 2: 51 (1714). Den skilnad finnes blott (mellan åsnan o. klockaren), fast rösten samma är, / At denne konstlar mer och tremulanter skär. Browallius Holbg 75 (1744). Brud-Skruden (hos lapparna) är icke konstlad eller kostsam. VetAH 1803, s. 285. Man filar (på sina dikter), man konstlar, men det är blott ett tomt, ihåligt skal. LStenbäck (1837) hos Aspelin Stenbäck 112. — jfr EFTER-KONSTLA.
2) motsv. KONST 3 b, c; i p. pf. i adjektivisk anv.: åstadkommen med konst (ss. imitation av l. ersättning för ngt värkligt l. naturligt), konstgjord, artificiell; numera bl. med abstrakt huvudord; äv. i oeg. o. bildl. anv., med klandrande bibet.: onaturlig, ”gjord”. Dalin Arg. 1: 247 (1733, 1754). Af konstlade vatten var ett ymnigt förråd (på apoteket). Fischerström 3: 35 (1781). Konstlad belysning. PT 1897, nr 119 A, s. 3. En på konstlad väg skapad opinion. VL 1908, nr 198, s. 2. Ett konstlat avbrytande av en normal graviditet. DN(A) 1930, nr 235, s. 16. Förhindra varje försök att skapa konstlad arbetslöshet. SvD(A) 1934, nr 17, s. 4.
3) (†) motsv. KONST 5: göra konster. Barchochebas hade något i munnen, som gaf eld ifrån sig, andre konstlade på annat sätt. Bælter JesuH 5: 983 (1759).
a) (†) använda konstgrepp l. knep l. list l. ränker; intrigera, manipulera. I göre mycket bättre, att I med allt konstlande och intriger afstå. BL 3: 191 (i handl. fr. 1696). Leyonstedt skrifver mig til at Hannover mycket i Berlin konstlar at få gifta sin princessa dijt. Bark Bref 1: 180 (1704). Konung Carl och Zaren konstlade på hvar sitt sätt emot hvarandra. 2VittAH 10: 172 (1811, 1816). Dalin Synon. 154 (1870).
b) (numera föga br.) göra svårigheter, bråka, krångla, göra krumbukter; sätta sig på tvären; jfr KONSTRA 2. ÅgerupArk. Brev 28/10 1711. Med M:elle Löf står det som det stått. .. Hon konstlar … Hon vill låta mig se min lycka i ett förbannadt långt perspectif. Kellgren (SVS) 6: 267 (1790). Cannelin (1921). — särsk.
α) om djur: ”konstra”. Hästarne konstla för tältet och plymerna. Wetterbergh Genrem. 12 (1842). Landsm. 2: L (1884).
β) (†) dep.: krångla. Posten går braf nog hemåt, men huru han konstlas bort åt, vet iag intet. Bark Bref 2: 160 (1706).
5) (numera föga br. utom i b) motsv. KONST 8: göra sig till, hyckla, skoja, humbuga; låtsa; tr. o. intr. Thet hielper intet konstla för (Herren). Swedberg Cat. 139 (1709). Man må konstla huru man vil, så blir man dock snart eller sent demasquerad. Dalin Vitt. 6: 14 (c. 1755). Jag (har) aldrig behöft konstla ett sinneslugn, jag icke egt. Wingård Minn. 3: 6 (1846). Thomander Pred. 2: 475 (1849). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) låtsad, spelad; förr äv. om person: som låtsar sig vara (ngt). Konstlade krymplingar. Dalin Arg. 1: 80 (1754). Konstlad Trohet. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 234 (1775). Under en konstlad sedighet döljde .. (Cajus Cæsar) sitt omenskliga lynne. Kolmodin TacAnn. 1: 412 (1833). Konstlad blygsamhet. Auerbach (1911).
b) (fullt br.) om person l. sak: tillgjord, affekterad, krystad, maniererad, onaturlig. Lundberg Paulson Erasmus 81 (1728). Huru länge har man ej sökt det konstlade och besynnerliga, innan man stadnat vid det enkla, naturens! Kellgren 3: 267 (c. 1780). Tala .. konstladt. Moberg Gr. 243 (1815). Högtrafvande och konstlade uttryck. Söderwall i 3SAH 7: 33 (1892). Varenda rörelse är kantig och konstlad. Fogelqvist ResRot 177 (1926).
KONSTLA IHOP l. HOP. (†) till 1: med möda o. (överdriven l. missriktad) konstskicklighet sätta ihop l. tillvärka (ngt). Lind (1749). En (met-)ref, som jag sielf konstlat ihop. Säfström Banquer. Nn 4 a (1754). Hammarsköld SvVitt. 1: 131 (1818). —
KONSTLA SIG IN. (†) till 4: gm knep l. intriger åstadkomma att man kommer in (ngnstädes); särsk. bildl. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 135 (1775; bildl.). Regnér Begr. 33 (1780; bildl.) —
KONSTLA SIG TILL. (†) till 4: gm knep l. intriger skaffa sig (ngt). Swedberg Dödst. a 5 b (1711). (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 173 (1775). —
KONSTLA TILL10 4. till 6. Hvarför skall man deklamera och konstla till en naturlig sak. Lindberg AnnLis 280 (1901). jfr TILLKONSTLA. —
KONSTLA UNDAN. (†) till 4: intrigera bort. Cleomenes .. Konung i Sparta .. konstlade sin Med-regent Demaratus undan. Eberhardt AllmH 1: 144 (1766). —
1) till 1: person som utvecklar (i sht överdriven o. missriktad) konstfärdighet; konstnär. Bliberg Acerra 250 (1737). Schultze Ordb. 2495 (c. 1755). Sofister och lärde konstlare. Leopold 4: 3 (c. 1820). De .. vämjeliga attityder, i hvilka den Grekiske artisten (här mindre konstnär, än konstlare) icke försmått att föreställa (satyrerna). Skandia 6: 229 (1835).
2) till 4 a: person som använder knep, skojare, bedragare, skälm, ”skalk”; ränksmidare; intrigant. SedolärMercur. 2: nr 11, s. 6 (1731). En genomdrifven Konstlare. Dalin Arg. 1: 221 (1754; uppl. 1733: Skalk). Bergeström IndBref 347 (1770). Dalin (1852; angivet ss. föga br.). —
KONSTLERI, n. [jfr d. kunstleri, t. künstelei]
1) (numera föga br.) till 1: utvecklande av överdriven o. missriktad konstfärdighet; äv. med anslutning till KONSTLA 5 b; äv. konkretare. Triewald Bij 73 (1728). Ju mindre konstleri vid Rön brukas, ju lättare lyckas de. Dens. Förel. 2: f 2 a (1736). Det opoetiska konstleri, som i de senare isländska skaldernes frambringelser hade tagit öfverhand. Atterbom VittH 210 (1845). 2NF 30: 583 (1920).
Spalt K 2208 band 14, 1937