Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSULT konsul4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[i bet. I av lat. consultus, m., rättslärd, lagklok, substantivering av consultus, p. pf. till consulere (se KONSULERA); i bet. II elliptiskt för uttr. konsultativt statsråd (se KONSULTATIV slutet) med anslutning till I]
I. rättslärd, lagklok; i ssgn JURISKONSULT.
II. (ngt vard.) konsultativt statsråd. Liljecrona RiksdKul. 194 (1840). SvD(A) 1930, nr 199, s. 5. — särsk. i utvidgad anv.: sakkunnig rådgivare, expert. NordT 1926, s. 455. SvD(A) 1933, nr 207, s. 9.
Avledn. (till II; ngt vard.): KONSULTSKAP, n. SvD(A) 1924, nr 284, s. 3.

 

Spalt K 2229 band 14, 1937

Webbansvarig