Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONTANT kontan4t, adj.1 (Anm. Ordet förekommer i ä. tid äv. oböjt i pl. i predikativ anv. Horn Lefv. 109 (c. 1657), VDAkt. 1733, nr 139) -are (Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form); gradf. dock föga br.). adv. =.
Ordformer
(i bet. 1 äv. skrivet con-. -tant 1629 osv. -tent (i bet. 1) 1633—1871. -tän c. 1657)
Etymologi
[jfr d. kontent, i bet. ’förtrogen’ äv. kontant, ä. t. kontent, nöjd, t. kontant, förtrogen; av fr. content, nöjd, av lat. contentus, inskränkt, som inskränker sig, nöjd, p. pf. av continere (jfr KONTENANS, KONTINENT)]
— jfr O-KONTANT.
1) (†) belåten, nöjd, tillfreds. OxBr. 5: 477 (1629). I händelse han ej är Contant med det kort han har. ReglKortsp. 2: 28 (1809). Gynther ConvHlex. 59 (1845). Dalin (1871).
2) (vard.) som står i förtroget o. vänskapligt förhållande till ngn, förtrogen, ense, sams; vanl. i predikativ ställning; ofta i pl.: förtrogna, goda vänner. Respekt för konsterna, om vi ska bli kontanta! Remmer Theat. 1: 43 (1814). Med fiskarna hade han lyckats bli så kontant, att (osv.). Lagerlöf Mårb. 42 (1922). — särsk. i attributiv ställning, i vissa uttr.
a) (föga br.) kontanta vänner, goda vänner. Topelius Vint. II. 2: 200 (1882). Bengts NylStug. 1: 38 (1902).
b) (tillf.) på kontant fot med ngn; jfr FOT 5 d. Blanche Tafl. 151 (1845).

 

Spalt K 2238 band 14, 1937

Webbansvarig