| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONTRAST kontras4t, r. l. m. (Bark Bref 1: 59 (1703) osv.) ((†) n. Thorild Gransk. 1784, 1: 56, Dens. 3: 223 (1792)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
1) (†) meningsskiljaktighet, strid(ighet), kontrovers. Jag nämde sidst om min contrast med Zachris Peterson om aviserne. Bark Bref 1: 59 (1703). MoB 8: 133 (c. 1780).
2) förhållande(t) att två saker (färger, toner, sinnesstämningar, förhållanden, händelser, idéer osv.) för uppfattningen framträda ss. starkt olika (ofta ss. ytterligheter till varandra) o. därigm framhäva varandras egenart l. åstadkomma en viss estetisk effekt; (för uppfattningen framträdande) motsatsförhållande (vari ngt står till ngt annat l. vari två saker stå till varandra); slående olikhet; äv. konkretare, om det ena av de två leden i motsatsförhållandet i dess förhållande till det andra. Kontrast mellan (förr äv. av) två idéer, händelser o. d. Stå i kontrast till (l. mot) ngt. Bilda, utgöra (förr äv. göra) en kontrast till (l. mot) ngt. Bjärt, gripande, skarp, skärande, slående, stark kontrast. Contrastet af de Bägge ideerna. Thorild Gransk. 1784, 1: 56. Ödet leker, som en konstnär, med kontraster. Rydberg Ath. 123 (1859, 1866; uppl. 1876: färgbrytningar). Min sång med göken täflar ej och trasten; / Den skulle blott förlora på kontrasten. Wirsén Vint. 127 (1890). Moberg Sedebetyg 68 (1935). — jfr FÄRG-, LJUS-KONTRAST. — särsk.
a) fotogr. om motsatsförhållandet mellan ljusa o. mörka partier i en fotografisk bild; äv. i överförd anv., i fråga om kopieringspapper: egenskap(en) att (så l. så starkt) framhäva mörka o. ljusa partier i deras motsatsförhållande till varandra. Nyblæus Fotogr. 112 (1874). Hårt kopieringspapper, d. v. s. papper med hög kontrast, och .. mjukt papper, d. v. s. sådant med låg kontrast. NordTFotogr. 1932, s. 103.
b) fysiol. o. psykol. om förhållandet att komplementfärger förstärka varandra inbördes l. att en färg under vissa förhållanden framkallar en subjektiv bild av sin komplementfärg; ofta konkretare: kontrastfenomen, subjektiv färg; särsk. i uttr. simultan (samtidig), successiv kontrast, i fråga om kontrastfenomen vid vilket de båda färgerna synas samtidigt resp. vid vilket den ena färgen uppträder i en efterbild (se d. o. 2). Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 67. Schéele Själsl. 144 (1894). 2NF 27: 1456 (1918).
3) röntg. elliptiskt för: kontrastmedel. Metoden att giva kontrast flere dagar i rad och på så sätt mätta kroppen med kontrastmedel. NordMedT 1933, s. 1230.
(2 b) -FENOMEN. fysiol. o. psykol. synbild (synvilla) beroende på (simultan l. successiv) kontrast. Fock 1Fys. 343 (1861). —
(2 a) -FILTER. fotogr. filter som absorberar vissa strålar o. som användes, då man önskar framhäva resp. dämpa invärkan av ngn viss färg hos ett föremål. 3NF 13: 91 (1930). —
-FÄRG.
1) till 2: kontrasterande färg; särsk. fysiol. o. psykol. komplementfärg. Thunberg KroppByggn. 104 (1907).
2) fysiol. o. psykol. till 2 b: färgförnimmelse som utgör ett kontrastfenomen. Fock 1Fys. 342 (1861). SvUppslB (1933). —
(3) -INNEHÅLL~002, äv. ~200. röntg. av kontrastmedel bestående innehåll (i tarm o. d.). Hygiea 1919, s. 473. 2NF 38: 141 (1925). —
-LAG(EN). psykol.
2) den psykiska lag enligt vilken intensiteten av en viss psykisk funktion förstärkes, om funktionen i fråga föregås av l. är samtidig med en annan kontrasterande funktion. 2NF 22: 1318 (1915). —
(2 a) -LÖS. fotogr. En bild, som för ögat förefaller flau och kontrastlös (öfverexponerad). Roosval Schmidt 99 (1896). —
(jfr 3) -MEDEL. röntg. ämne som före en röntgenundersökning införes i en kroppshålighet för att (särsk. gm skuggbildning) komma olika partier att framträda tydligare på röntgenbilden; jfr -MASSA, -MÅLTID. 2NF 22: 875 (1915). —
(3) -MÅLTID~02 l. ~20. röntg. (av ett slags gröt l. välling bestående) kontrastmedel som nedsväljes. Hygiea 1919, s. 466. Thunberg Livsförrättn. 158 (1924). —
-RIK. rik på kontraster.
2) fotogr. till 2 a. Kontrastrika bilder .. betecknar man med uttrycken ”kraftig” eller ”hård”. Roosval Schmidt 22 (1896). —
-VÄRKAN. värkan (på uppfattningen) av en kontrast l. gm en kontrast (kontraster); värkan bestående däri att ngt uppfattas ss. kontrast till ngt annat l. att olika saker te sig ss. kontraster; jfr -EFFEKT. Björling Sol. 88 (1870). För att nå sitt syfte bygger .. (förf.) på kontrastverkan mellan två sorts människor. GHT 1934, nr 16 A, s. 3.
Spalt K 2275 band 14, 1937