Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONTRÄR konträ4r l. 4r, adj.; adv. = (†, Rosenfeldt Nav. 86 (1693)), -T; förr äv. KONTRARI, adj. oböjl.
Ordformer
(contrair 16901851. contraire 16581837. contrari 1691. contrarie 16361712. contrer 1759. contrere 1704. konträr (con-) 1765 osv.)
Etymologi
[jfr t. konträr (ä. t. contrar, contrari), eng. contrary; av fr. contraire (ä. fr. contrarie), av lat. contrarius, avledn. av contra (se KONTRA)]
1) (numera föga br.; se dock d) motsatt; som går i motsatt riktning. Sådant förbud hade hel contraire effect. HSH 6: 154 (1658). Stiernman Com. 3: 504 (1667). Sådana fördomar försvinna aldrig genom contraira, men obevista beskyllningar. Posten 1769, s. 454. (Även om den spanska pressen) visar drag av otillförlitlighet .., så har likväl den spanska journalistiken att uppvisa rakt konträra, särdeles briljanta och beundransvärda drag. SDS(A) 1932, nr 150, s. 12. — särsk.
a) (†) i förb. konträr emot (ngt), som går i motsatt riktning mot l. rakt emot (ngt), stick i stäv mot (ngt). Uti alla Magneter, är den ena Polens directions-kraft contrer emot den andras. Duræus Naturk. 48 (1759). Liljecrona RiksdKul. 429 (1841).
b) (†) ss. adv.: tvärt emot. Rosenfeldt Nav. 86 (1693).
c) (†) om vind: som går i motsatt riktning mot den farande, motig, mot-; vidrig. Storm och Contrarie wind och owäder. Stiernman Com. 2: 58 (1636). Vinden var konträr. Trolle Sjöoff. 2: 192 (1870). — särsk. i substantivisk anv., i uttr. vända sig uti konträr, vända sig till motvind. KKD 8: 279 (1713).
d) (fullt br.) log. om visst slag av motsats mellan omdömen: som uppstår, då man tillägger ett subjekt (samordnade) positiva bestämningar som utesluta varandra; äv. om omdöme l. begrepp, i förb. konträrt motsatt; jfr STRIDIG samt KONTRADIKTORISK. Tuderus Kiesewetter 34 (1806). Konträrt motsatta omdömen kunna ej båda vara sanna, men väl båda falska. Rein Log. 34 (1882). Ahlberg Log. 50 (1926). — särsk. (i ickefackspr.) allmännare, om motsats: ”rak”, ”fullkomlig”. Sun Yat-sen är Yuan Shi-kai’s konträra motsats. Den senare var statsman, Sun utopist. Essén Eur. 107 (1926).
2) (†) som går ngn emot; ogynnsam, hinderlig, ”motig”. HSH 8: 72 (1668). Alt går på sluts contrairt. Linné Bref I. 2: 174 (1751). At köld och ålderdom äro contraira emot ben-brotts läkning. Martin Bensj. 14 (1782).
3) (†) om person: ovillig, tvär. Som han .. stedze wijst sig contrair och fienteligh emot dhe swenska, så bleff han intet annorlunda än en fiende ansedd. KKD 9: 82 (1703). Linné SvArb. 345 (1762).

 

Spalt K 2286 band 14, 1937

Webbansvarig