Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVENANS kon1venaŋ4s, äv. -an4s (kånnvenánngs Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Bremer Brev 1: 269 (1834), Hjärne K12 143 (1902)).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-, -ance, -ence, -ens)
Etymologi
[jfr eng. convenance; av fr. convenance (les convenances), till convenir (se KONVENERA)]
sammanfattning(en) av det som anses passande l. hörande till god ton l. av de former o. bruk som gälla för umgängeslivet inom vissa (högre) samhällsklasser; stundom övergående i bet.: uppträdande i enlighet med konvenansens krav, god ton, skick o. bruk; äv. (numera föga br.) i pl., närmande sig bet.: konvenansregler; jfr ETIKETT II. Konvenansens krav. Bryta mot konvenansen(s regler). Ett beteende som strider mot all konvenans. 2SAH 1: 257 (1801; i fört. över främ. ord). Bremer Brev 1: 425 (1836; i pl.). Snart inseende att konvenansen förbjöd honom att samtala ensamt med henne. Carlén Klein 70 (1861). SvD(A) 1935, nr 304, s. 14.
Ssgr: KONVENANS-BROTT. brott mot konvenansens regler. Hallström El. 289 (1906). —
-MÄNNISKA. (ngt vard.) person som (strängt) håller på konvenansen. Topelius 24: 117 (1857). —
-PARTI. [jfr t. konvenienzpartie] = -ÄKTENSKAP. Sturzen-Becker 6: 72 (1868). —
-REGEL; pl. -regler. vanl. i pl. —
-ÄKTENSKAP~002 l. ~200. [jfr t. konvenienzehe, fr. mariage de convenance] resonemangsparti, förståndsäktenskap. Kjellén Storm. 1: 151 (1905; bildl.).

 

Spalt K 2323 band 14, 1937

Webbansvarig