Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVERSERA kon1värse4ra l. -vær- l. -ver-, i Sveal. äv. -e3ra2 (converse´ra Weste; kånnvärrsèra Dalin 2: 768), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KONVERSATION.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konversieren, eng. converse, fr. converser, it. conversare; ytterst av lat. conversari, umgås, frekventativ bildning till convertere (se KONVERTERA). — Jfr KONVERSABEL, KONVERSIE]
1) (†) umgås (med ngn). Schroderus Comenius 918 (1639). Betänkandes .. mädh hwadh douceur then Sahl. man mädh ås ungdom converserade. SvBrIt. 2: 18 (1690). Dalin (1871).
2) samtala.
a) intr.: föra l. hålla konversation, underhålla sig (med ngn); förr äv. allmännare: samtala, meddela sig. Konversera med ngn om ngt. Jag ville gerna hafva meddelt Eder någre tidender, menn så hafver jag ännu med ingen synnerligen converserat, uthen med vår bedröfvade Birkhåltz. OxBr. 10: 193 (1617); möjl. till 1. FinKyrkohSP 2: 122 (1654). Han är nu aldeles döf, så at man måste skrifva på en Tafla, för at conversera med honom. Björnståhl Resa 1: 9 (1769). (Det) konverserades om dagens allmänna politiska och litterära ämnen. De Geer Minn. 1: 48 (1892). Hallström Händ. 161 (1927).
b) [jfr motsv. anv. i d. o. ä. eng.] tr.: underhålla (ngn) med konversation. Benedictsson Peng. 216 (1885). Bentz .. konverserade med beskyddande min ecklesiastikministern. Siwertz JoDr. 356 (1928). Konversera dottern i huset. Östergren (1930).
Avledn. (till 2): KONVERSATÖR, m.||(ig.). (mindre br.) person som för l. är skicklig i att föra en konversation. Den elegante mannen, som var en angenäm konversatör. Ödman VårD 1: 112 (1887). Mörner Liv 187 (1925).

 

Spalt K 2331 band 14, 1937

Webbansvarig