| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOOPERERA kω1ωpere4ra, äv. kω1op-, l. 01—, vard. äv. kωp1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KOOPERATION.
1) (†) vara ngn behjälplig vid utförande av ett arbete o. d., medvärka l. bidraga (till ngt); äv. i uttr. kooperera till ngt. OxBr. 10: 311 (1631). HSH 9: 224 (1660). (Vi, dvs. antikvitetskollegiet, vilja) giärna cooperera till dess (dvs. utgivningsarbetets) fortgång. Schück VittA 3: 307 (i handl. fr. 1690; i fråga om utgivandet av Dahlbergs Svecia antiqua). Ekbohrn (1904).
2) arbeta tillsammans (på ett gemensamt värk l. för samma mål o. d.), samarbeta, samvärka; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. kooperera med ngn. Schück VittA 1: 168 (i handl. fr. 1647). KrigVAH 1817, s. 137. Al Capone (strävade) .. att organisera ligorna i koopererande band. SvTidskr. 1931, s. 132. (Ledaren för högerfraktionen inom centern 1893) koopererade icke sällan med ledarna för nya lantmannapartiet. SvRiksd. II. 17: 117 (1935). — särsk. (i fackspr.) i fråga om ekonomiskt samarbete enligt kooperativa principer; jfr KOOPERATION 2 slutet. NSvTidskr. 1882, s. 12. 2NF 26: 192 (1917).
KOOPERATISM, r. [jfr t. kooperatismus, fr. coopératisme] (i fackspr.) till 2 slutet: samhällsåskådning enligt vilken en omdaning av den ekonomiska samhällsordningen bör ske gm ett med befolkningens fria medvärkan åstadkommet utbyte av den fria konkurrensen mot ett kooperativt system. Schauman o. Christierson Gide 426 (1899). SvD(A) 1932, nr 313, s. 8. —
KOOPERATIST, m.||ig. (i fackspr.) till 2 slutet: anhängare av kooperatismen. Schauman o. Christierson Gide 518 (1899). —
KOOPERATIV, adj. o. sbst. n. [jfr t. kooperativ, eng. co-operative, fr. coopératif] till 2 slutet.
I. adj.: som har karaktären av kooperation; som har kooperation till uppgift l. mål. Den kooperativa rörelsen. Kooperativ värksamhet. Kooperativa företag, affärer. Kooperativa förbundet, den år 1899 bildade centralorganisationen för kooperativ värksamhet i Sverge. Geijer Minn. 199 (1825, 1834). NSvTidskr. 1882, s. 11. Kooperativa föreningar. LfF 1884, s. 169. Kooperativ eller kollektiv jordbruksdrift. BtRiksdP 1924, 4: nr 320, s. 9.
II. (i fackspr., i fråga om utländska förh.) sbst.: kooperativt företag. GHT 1897, nr 234 B, s. 2. Karlgren BolsjevRyssl. 151 (1925). —
KOOPERATÖR, m.||(ig.).
2) [jfr eng. co-operator] till 2 slutet: medlem i kooperativ förening; person som är värksam i den kooperativa rörelsen. Kooperatören, sedan 1904 utkommande tidskrift, som utgör organ för den kooperativa rörelsen i Sverge. LfF 1884, s. 168. HandInd. 949 (1927).
Spalt K 2339 band 14, 1937