| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPULATION kω1pɯlatʃω4n l. kωp1-, l. -ul-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
1) (föga br.) i allm.: förening, förbindelse. Dalin (1871). (A. Edelfelt) var stor i kopulation med en starkare ande än han själf. Ahrenberg Männ. 3: 144 (1908).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) äktenskaplig förening, äktenskap; vigsel. RARP 2: 198 (1635). Resol. 10/3 1665, s. A 2 a. At alla copulationer och barndop skola förrättas i kyrkan. SynodA 1: 425 (1755). Dalin (1852). WoJ (1891).
3) (i sht i biologiskt fackspr.) sexuell förening; parning; befruktning; biol. äv. i utvidgad anv., om sammansmältning av andra celler än könsceller. Observationer öfver insecternas copulation. PHernquist (1768) hos Linné Bref I. 7: 91. Pringsheims upptäckt af copulationen af svärmsporer. BotN 1871, s. 12. Isogam befruktning eller kopulation. Fries SystBot. 232 (1897). Än är förbindelsen (urdjuren emellan) blott temporär (konjugation), än fortvarande (kopulation). 2NF 22: 430 (1915).
4) bot. o. trädg. ympning som tillgår så, att grundstammen o. ympkvisten helt avskäras med ett snedsnitt o. de så uppkomna ytorna fogas till varandra, skarvympning. Dalin (1871). BonnierKL 12: 1322 (1928).
(3) -ORGAN. biol. könsorgan; befruktningsorgan. Thorell Zool. 1: 297 (1860). Almkvist Könssj. 16 (1924). —
(2) -PRÄST. (†) vigselförrättande präst, vigselförrättare. BoupptSthm 1679, s. 1066 a, Bil. (1671).
Spalt K 2390 band 14, 1937