| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOR kω4r, sbst.1, r. l. m. ((†) n. Lagerbring HistLit. 249 (1748), Strindberg HMin. 2: 90 (1905)); best. -en, äv. -n (ss. n. -et); pl. -er (Schroderus Os. 1: 687 (1635) osv.) ((†) -ar 1Sam. 19: 20 (Bib. 1541); ss. n. = (Möller 1: 79 (1745), Lysander RomLittH 108 (1858))).
1) (i sht i fackspr., numera mindre br.) i fråga om antika förh.; urspr.: (med dans förenad, ofta i kulten förekommande) sång; i fråga om det antika (o. pseudoklassiska) dramat dels: körsång som beledsagade o. interfolierade dramats handling, dels om de personer som utförde denna sång (i förening med dans), kör. Iphigenie, Tragedie Uti Tre Acter med Chorer. Adlerbeth Racine (1777; boktitel). (Krysanteus hade) sjelf inöfvat korerna (i sorgespelet). Rydberg Ath. 34 (1859). Andersson GrDram. 5 (1890, 1910). Risberg AischAgam. IX (1917).
2) (numera bl. i högre l. vitter stil) sång (i sht förr äv. musik) som utföres av ett antal personer gemensamt, körsång (resp. orkestermusik); sångstycke (i sht flerstämmigt sådant) avsett att utföras av en sångkör (resp. musikstycke avsett att utföras av en orkester); förr äv. i uttr. hålla kor, utföra korsång; äv. i utvidgad anv., om de sjungande rösterna, l. i mer l. mindre bildl. anv. Edla jungfruer höllo .. choor / medh frögd och dantz sampt gläde stoor. Wivallius Dikt. 80 (1631). Blåsen i Portgången / Et ståtligt Chor. Bellman (SVS) 1: 70 (c. 1770, 1790). Ett blandadt chor / Af gråt och löjen genom salen skallar. Nyberg 1: 219 (1831). Dalin (1852). Himlens här med helig kor / Sin Konungs lof förkunnar. Wirsén Jul. 47 (1887). Chor af domsbasuner skallar. Bergman MedeltPoesi 39 (1899). Strindberg HMin. 2: 90 (1905). — jfr SORGE-KOR. — särsk.
a) (†) i uttr. (ut)i kor, i korus. För det att han fryser, (skall han) / Smädas uti chor. Bellman 5: 96 (c. 1790). (Sedan läraren läst före) läser hela klassen i kor. Vasenius UndSpr. 21 (1894).
b) i utvidgad l. oeg. anv.
α) (†) övergående i bet.: ljud, ton (av sång l. musik). Hurra! Valdthornen klinga / Med ett ståtligt Chor. Bellman (SVS) 1: 31 (c. 1770, 1790). Thomander 2: 614 (1828).
β) [efter t. im höhern chor (Luther); ytterst efter ett hebr. uttr. vars bet. är mycket dunkel o. omtvistad] (numera bl. ngn gg dels i högre l. vitter stil, i sht i religiöst spr., dels vard., skämts.) i uttr. i den högre koren o. d., med oviss ursprunglig bet., numera fattat ss. liktydigt med: i den högre stil(art)en, i upphöjd stil l. dyl. Een wijsa Dauidz j höghre Choren. Psalt. 122: 1 (Bib. 1541). En Psalm i högre choren. SvLitTidn. 1815, sp. 399. Mina stilprof i den högre koren. De Geer Minn. 1: 192 (1892).
3) (numera bl. i högre l. vitter stil) samling av sjungande (förr äv. av musicerande) personer, (sång)kör, förr äv.: orkester; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. (Räven) gåår i Kyrkian .. och siunger i Coren medh Nunnorna. Fosz 36 (1621); möjl. till KOR, sbst.2 1. En vacker music af en chor à 4 lutor, en viol amour ok bassviol. Rudbeck Bref 373 (1699). I Catholska kyrkan .. (utföres) sången endast af det inöfvade Choret. SvLitTidn. 1815, sp. 200. NF 3: 315 (1878; om orkester). Oss alla till Dig drag, / Att vi må stå bland frälstas kor / På denna högtidsdag! NPs. 1921, 672: 4. — jfr NÄKTERGALS-, SJUNG-, SÅNG-, ÄNGLA-KOR m. fl.
4) (†) korum. SvSjörätt. 1570, § 4.
5) mus. i fråga om tangentinstrument: sammanfattande benämning på de strängar resp. pipor som höra till samma tangent; förr äv. i fråga om stränginstrument: grupp (strängar). Mandolino har 5 Chor stål-strängar. Hülphers Mus. 83 (1773). Drake Töpfer 60 (1850; i fråga om orgel). NF 3: 315 (1878). — jfr MIXTUR-, ORG-KOR.
6) [jfr motsv. anv. i lat. o. gr.] (†) skara, flock. (Sauls sändebud) sågho twå Chorar medh Propheter prophetera. 1Sam. 19: 20 (Bib. 1541). RelCur. 2 (1682). I lunden glänste Gudars hela chor. Geijer Skald. 56 (1812, 1835). CGStrandberg 165 (1849).
(1) -DANS. i fråga om antika förh.; äv. (i vitter stil) bildl. (Elgström o.) Ingelgren 283 (1810; bildl.). Den lugna, värdiga, högtidliga (grekiska) chordansen. Palmblad Fornk. 2: 238 (1844). NoK 97: 26 (1930). —
(1) -FÖRARE. (i sht i vitter stil) koranförare, korag, koryfé; ofta bildl. Cygnæus 3: 212 (1837; bildl.). Två af .. (romantikens) tyska korförare, Achim von Arnim och Clemens Brentano. NF 5: 5 (1881). Schück AllmLittH 1: 140 (1919; i fråga om antika förh.). —
(1) -FÖRARINNA10032 l. 3~0020. (i vitter stil, tillf.) korförerska. Stagnelius (SVS) 4: 278 (1822). —
(1) -FÖRERSKA. (i sht i vitter stil) kvinnlig korförare. Stagnelius (SVS) 4: 236 (1822). Andersson GrDram. 17 (1890, 1910). —
(3) -GOSSE, sbst.1 (sbst.2 se under KOR, sbst.2) (i fråga om ä. förh.) = KORALIST. Geijer I. 1: 227 (1845). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 25 (1898). —
(1, 3) -LEDARE. jfr -ANFÖRARE; ngn gg bildl. VRydberg (1877) hos Warburg Rydbg 2: 161 (bildl.) Då han (dvs. Aristofanes) själv fullt tillägnat sig korledarens konst. Andersson GrDram. 227 (1885, 1910). —
(jfr 2 a) -LÄSNING. (numera knappast br.) pedag. läsning i korus. Oldberg Pedag. 87 (1843). Nyström DöfstUndH 147 (1907). —
(3) -MÄSTARE. köranförare; särsk.: person som har till uppgift att inöva kören vid en teaterscen. Runemarck VägvSthm 26 (1790). Kormästaren (vid Kungl. operan), August Söderman. Hellander Teat. 42 (1898). SvUppslB (1933). —
(jfr 5) -STÄMMA, r. l. f. mus. i fråga om orgel. Korstämmor (i en orgel) äro sådana, som hava mer än en pipa för varje tangent. Hennerberg (o. Norlind) 1: 112 (1912). —
-SÅNG. körsång.
1) (i sht i fackspr.) till 1; i fråga om antika förh. Adlerbeth HorOd. 169 (1817). Risberg AischAgam. IX (1917).
2) (numera nästan bl. i högre l. vitter stil) till 2; äv. bildl. LPetri 1Post. a 4 b (1555). Näktergalarnes chorsång. Stagnelius (SVS) 3: 72 (1817). 2SAH 56: 221 (1879; i bild). —
(3) -SÅNGARE. körsångare; numera bl. om medlem av opera- l. kyrkokör. Phrygius HimLif. 70 (1615). Kongl. teaterns korsångare. Palmær Eldbr. 79 (1834). FinKyrkohSP 5: 185 (1908). —
(2) -TON ~tω2n. (förr) mus. stämning som tidigare användes för orgelvärk o. som låg en hel l. två halva toner över den vanliga stämningen för instrument (den s. k. kammar- l. orkestertonen). VDAkt. 1729, nr 56. (Hennerberg o.) Norlind 2: 43 (1912). —
(jfr 2 a) -VIS, sbst. (kor- 1773. kore- 1680) (†) i uttr. i korvis; i fråga om sång av två körer: den ena kören växlande med den andra, växelvis. Ekman Siönödzl. 168 (1680). Hülphers Mus. 13 (1773). —
(jfr 2 a) -VIS, adv. [jfr t. chorweise] (numera knappast br.) i kor, i kör, i korus; unisont. Lind 1: 498 (1749). Hasselquist Resa 50 (1750). Ödmann MPark 161 (1800).
B (†): KORE-VIS, se A.
KORISK, adj. (chor- 1848. kor- 1924 osv.) (i fackspr.) som gäller l. har avseende på osv. körsång l. sångkör; kör-.
1) (i fråga om antika förh.) till 1. Den choriska sången, den choriska lyriken. Atterbom PoesH 2: 161 (1848).
2) till 2, 3. Dessa partier (i folkvisan) äro .. koriska NoK 29: 26 (1924). Korisk psalmsång. Jeanson (o. Rabe) 1: 13 (1927).
Spalt K 2392 band 14, 1937