Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORTVILL, r. l. m. l. f. (Brahe Oec. 19 (1581; uppl. 1920), Gustaf II Adolf 194 (1617)) l. n. (PErici Musæus 4: 115 b (1582), Schultze Ordb. 2195 (c. 1755)).
Ordformer
(korsz- 1694. kort- 1559—1757. kortz- 1631—1745. kurt- 1588—1620. kurtz- 1659—1694. kårt- c. 1600—c. 1755. -veel 1661. -vel 1626. -vijll 1561. -vil 1614—1745. -vile 1582. -vill 1559—1757. -viln 1694. -väln 1694)
Etymologi
[jfr d. kortvil; av mnt. kortewile, resp. t. kurzweil, tidsfördriv, nöje, av kort resp. kurz, kort (se KORT, adj.), o. wile resp. weile, stund (se VILA, sbst.). — Jfr KORTVILL, adj., KORTVILLIG]
(†) tidsfördriv, förlustelse, förströelse, lustighet, nöje, skämt. G1R 29: 657 (1559). Bruka någon Ridderlig Kortwill .. med Rijdande, Skiutande, .. Strengespel, Skachtaffwel, Kort. Brahe Oec. 19 (1581; uppl. 1920). Efter aftonmåltiden cortizerades der med dansande och annat kortwill. HSH 12: 214 (1599). Serenius Tt 4 b (1757). — särsk.
a) i uttr. på l. i kortvill, på skämt. BtHforsH 3: 185 (1642). Kaliander sadhe sigh det på kortzweel och lustigheet giordt hafwa. ConsAcAboP 2: 264 (1661). VRP 1667, s. 315.
b) i uttr. för kortvill skull, (enbart) för nöjes skull (utan ngn nytta). Ty lenge här till att liggia för kortvill skull vill falla nästan alt för besvärligit. OxBr. 3: 40 (1622).

 

Spalt K 2540 band 14, 1937

Webbansvarig