| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRAK, sbst.1, n.
(†)
1) samling av stänger l. ”krakar” (se KRAKE, sbst.4 1); särsk. om ”krakar” som utgöra stolparna i en hässja. Kraak om kring trägårdana balken widh åen uprettas. Rudbeckius MemQvot. 85 a (1637). Schultze Ordb. 2413 (c. 1755).
2) mejbåge ”grind” av spjälor l. vidjor o. d. på lie. Broman Glys. 3: 41 (c. 1730). Är säden lång, tjock och frodig, .. så behöfves vid skärningen icke något krak eller boge. LBÄ 44—50: 286 (1801).
Spalt K 2628 band 14, 1937