Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRAPP krap4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(krapp 1691 (: krapperummet)—1921. krappur 1685)
Etymologi
[sv. dial. krapp, trång, snäv, knapp; jfr d. krap, isl. krappr, trång, svår, holl. krap, trång, knapp, t. dial. krapf, dålig, ringa, en onasalerad biform till roten i KRAMP, sbst.1, l. en gm assimilation uppkommen biform till KRAMP, adj. — Jfr KRABB, adj.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trång; snäv, knapp; äv. bildl. Holmberg Nordb. 171 (1852). Han hade under denna tid haft det ”krappt” (torftigt) där inne i skogen. Hemberg ObanStig. 44 (1896).
2) (†) = KRAPP-SLAGEN. Röding SD (1798).
3) [efter motsv. anv. i isl.] (†) rask till beslut o. handling; sträng, hård. Rhinoceroten är så kynduger (dvs. stolt) och krappur / At han sig wågar fram til Drabning och ej tappar. Spegel GW 222 (1685). Därs. Fff 1 a.
4) (föga br.) sjöt. = KRABB, adj. NF 8: 1454 (1884). På tredje dygnet låg han nu här och högg i de krappa sjöarna. Hedberg Gunnarsson Fost. 354 (1919).
Ssgr: A: (1) KRAPP-RUM. (krapp- 1834. krappa- 1852—1917. krappe- 1691—1906) [av isl. krapparúm] i sg. best.: mellersta delen (mellan backen o. skansen) på fornnordiskt krigsfartyg. Reenhielm OTryggv. 236 (1691). NF 3: 1428 (1880). —
(jfr 2) -SLAGEN, p. adj. [jfr holl. krap geslagen] sjöt. om tågvirke: hårdt snodd (vid tillvärkningen). Ekbohrn NautOrdb. (1840).
B: KRAPPA-RUM, se A.
C: (†) KRAPPE-RUM, se A.

 

Spalt K 2661 band 15, 1937

Webbansvarig