Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRING kriŋ4, adj. -are. adv. -T.
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) snabb, rask, flink, livlig; som försiggår snabbt l. hastigt. Att Pulszådren kringt slår. Berchelt PestBeg. B 7 a (1588). Du tycker, at du äst i dina sysslor kringer. Hiortzberg YttDom. 34 (c. 1740, 1756). Hon kutade af utmed strandsnåret, kringt gick benen. Nordin Vägsk. 113 (1907). Hallström Händ. 123 (1927). — särsk. i fråga om talande o. d.: rapp, livlig, hastig; ofta i uttr. kring i munnen (stundom målet), dels: som talar fort, dels närmande sig l. övergående i bet.: talför, munvig. Pourel de Hatrize Föret. 8 a (1650). Kringer i munn som Attiska Bij’t (dvs. som Xenofon). Runius (SVS) 2: 7 (c. 1698). Ingrid .. talade, hvad man säger, mycket kringt: halfva meningen utstötte hon, och den andra hälften sväljde hon alltid ned. CFDahlgren 4: 70 (1830). Men först tog ja mej ett par pilleknarkare för å bli kringare i mun. Engström Gubb. 13: 146 (1926).
2) (†) som sker ofta; anträffat bl. ss. adv.: ofta. Hwadan är ock thet, at man som kringast hörer thet allena predikas, hwad the finna för sig i postillor; och texten, såsom then lyder, icke altid vttolkas? Swedberg SabbRo 192 (1690, 1710). Dens. Schibb. 305 (1716).
(1) -HÄNDT l. -HÄND, p. adj. flink i händerna, händig, behändig (se d. o. 1); äv. i substantivisk anv. Lind (1738). Kringhänd lätliga får; men släpphänd rätliga mister. Nicander GSann. 31 (1766). Möller (1790, 1807). —
(1 slutet) -TUNGAD, p. adj. snabbtungad, munvig. Våra kringtungade tider. Tessin Bref 1: Föret. 4 (1756).
Spalt K 2772 band 15, 1938