Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRUMELUR krum1elɯ4r l. krɯ1-, stundom (numera i sht i Finl.) KRUMILUR -i-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
(ngt vard.)
1) krokig linje l. figur; snirkel; släng (i skrift); äv. i fråga om otydlig skrift. Kromeluren på en bokstaf. Thorild Bref 1: 147 (1787). Skrifva sitt namn utan krumlur. Weste FörslSAOB (1823). En liten krumelur, sågad i trä, finns på varje gavel under takåsen. Koch Timmerd. 262 (1913). — särsk. bildl., om utsmyckning i sång. Geijer Brev 350 (1840). (Klockaren) sjöng med krumelurer och förslag. Ödman LitetTill 170 (1902, 1910).
2) (numera föga br.) = KRUMBUKT 1 slutet; i sht i pl. Sahlstedt SagTupp. 34 (1758). Under tusen bugningar och generade krumelurer bad han damerna om ursäkt. Petri Ouchterlony 201 (1924).
3) (mera tillf.) i pl., = KRUMBUKT 2. Weste FörslSAOB (1823). En gång måste sanningen fram utan alla krumelurer. OLevertin (1901) hos Söderhjelm Levertin 1: 415. GHT 1934, nr 22 A, s. 9.
4) (skämtsam) benämning på (i sht litet underlig l. avsigkommen) människa; jfr KURRE. Hagberg Shaksp. 2: 54 (1847). Bergman HNådT 21 (1910). SvD(A) 1933, nr 76, s. 6.
Spalt K 2955 band 15, 1938