| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRYPARE kry3pare2, i bet. 1—2 m. l. r., i bet. 3 m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (numera föga br.) till KRYPA 1: krypande djur. Serenius (1734; under creeper). (I öknarna finns) en stor myckenhet giftiga kräk och krypare. Borg Luther 2: 134 (1753). Forsslund Djur 108 (1900). — jfr KLO-KRYPARE. — särsk.
b) (†) zool. insekt tillhörande Linnés ordning Aptera (vinglösa), vinglös insekt; i sht i pl. ss. namn på nämnda ordning. Linné SystNat. 67 (1748). Sundevall Zool. 111 (1835). Sundén (1886).
2) [jfr motsv. anv. i eng., ävensom fr. grimpereau] (†) zool. till KRYPA 1: individ l. art av fågelsläktet Certhia Lin., särsk. om arten Certhia familiaris Lin., trädkrypare. VetAH 1772, s. 356. Gravander Buffon 3: 130 (1806). Hisinger Ant. 5: 41 (1831). — jfr TRÄD-KRYPARE.
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] till KRYPA 3: person som kryper för folk, som utmärker sig för kryperi; person som är överdrivet ödmjuk o. undergiven; servil o. inställsam person, lismare. (Mörk) var i sitt upförande ingen smil, ingen krypare, ingen skrymtare. Wilcke ÅmVetA 1765, s. 29. (Romarfolket) nedsjönk till ett folk af krypare, lismare och lättingar. Rydberg KultFörel. 5: 354 (1887). Ryggradslösa krypare. Gripenberg EftStrid. 33 (1923).
Spalt K 3015 band 15, 1938