Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÅNGLA kroŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (i ssgn TILL-KRÅNGLING, Lundell 364 (1893)); -ARE (se avledn.); -ERI (numera föga br., Hjelt Medicinalv. 3: 474 (i handl. fr. 1780), Lagus Kellgren 173 (1884)); jfr KRÅNGEL.
(ngt vard.)
1) i fråga om rörelse l. förflyttning.
a) intr.: göra en krök l. krökar, röra l. förflytta sig i en slingrande l. krokig bana, förflytta sig under slingringar o. krumbuktande, slingra sig fram; numera bl. (jäg.) om hare. Krångla .. Kröka omkring. Schultze Ordb. 2427 (c. 1755). (Sv.) Krångla .. (t.) allerhand Wendungen machen, im Fahren nicht auf dem Wege bleiben, hin und her ausweichen. Möller (1790). Såvida haren .. har tid att krångla, gör han gerna en mängd lyckor och afsprång. Hahr HbJäg. 357 (1866). 2NF 22: 712 (1915; om hare).
b) refl. o. (ngn gg) intr.: förflytta sig l. ta sig fram med besvär l. under svårigheter l. hindersamma o. motiga förhållanden; kravla, krypa, klänga, klättra; företrädesvis i vissa förb. (se särsk. förb.). Krångla .. komma fram med besvär och möda. Schultze Ordb. 2427 (c. 1755). Och dit (dvs. upp på gåsryggen) krånglade .. (pojken) sig också, fast inte utan stor möda. Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). Öfver Hamburg och Amsterdam krånglar han sig hem till Sverige. KKD 6: XXI (1912).
Anm. till 1 b. Av den moderna språkkänslan anslutas dessa anv. till 6.
2) (†) med avs. på skrivtecken o. d.
b) förvränga l. förvanska (ngt). Illa underrättade Socknskrifware, som så krångla och vrida våre gamle Förfäders Namn och bomärken. Broman Glys. 1: 17 (1726).
3) (numera knappast br.) göra undanflykter l. bruka knep l. bakslug bevisföring l. sofisteri o. d., ”slingra sig”, ”svänga sig”; förr äv.: förvränga meningen, göra vantolkningar; ss. vbalsbst. -eri äv. konkretare: knep, undanflykter; stundom svårt att skilja från 4 o. 7. Vi krånglade så, att de ej kunde blifva kloka på saken. Tersmeden Mem. 4: 245 (1765). Kronglerie och advocats grep. Hjelt Medicinalv. 3: 474 (i handl. fr. 1780). Här hjelper ej att krångla! Tyd’ drömmen utan krus. Braun Calle 77 (1843). Cavallin (1876).
4) (numera föga br.) gräla, tvista, bråka (om ngt); väsnas, stimma; förr äv. i uttr. krångla med ngt, bråka om ngt; stundom svårt att skilja från 3 o. 7. Ni gjorde mycket bättre, Herr Storpratare, om ni betalte mig mina hundrade plåtar .. utan at krångla. Björn Barb. 71 (1785). Jag krånglade och ringde på morgonen att få pigan upp och göra mig eld. Wallin Bref 266 (1849). Och om jag då te sista beslutet ble’ arg och bad honom veta hut .., hvad behöfde han krångla och regera för dä. Quennerstedt IndSold. 37 (1887). Auerbach (1911).
5) trassla till (ngt), göra (ngt) besvärligt l. invecklat; i vissa förb. o. ssgr, ss. KRÅNGLA IHOP, IN, TILL o. FÖR-, IN-, TILL-KRÅNGLA.
6) syssla l. arbeta (med ngt) under besvärliga l. hindersamma l. motiga förhållanden, bära sig otympligt l. tafatt åt (med ngt), fumla, ha besvär (med ngt); bråka. Tersmeden Mem. 4: 111 (1751). Huru mina Föräldrar krånglade, blef jag, som sagdt är, född. Bellman 1: 9 (1794). Han hade tvåriksdalers-sedeln mellan tänderna, medan han krånglade med handskarna. Blanche Våln. 342 (1847). Han ville icke krångla med att taga reda på, hvart .. (gården) tagit vägen. Nyblom Twain 2: 108 (1874). Sörlin stod och krånglade med slåttermaskin. Sjödin StHjärt. 270 (1911).
7) uppträda l. handla (med ngt) så att svårigheter därigenom uppkomma (för ngn), ställa till besvärligheter l. förtret, göra svårigheter l. invändningar, lägga hinder i vägen, vara besvärlig l. ogin; tredskas; bråka; äv. i uttr. krångla med ngn; ss. vbalsbst. -eri äv. (numera föga br.) konkretare; jfr 3, 4. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 151 (1809). Tullen krånglar mycket med utställarna. Wieselgren ÖAtl. 72 (1876). Småaktiga krånglerier mot akademins lärare. Lagus Kellgren 173 (1884). Statskontoret krånglar med reseräkningar? GHT 1934, nr 42, s. 6.
8) om maskin, inrättning, kroppsorgan o. d.: icke fungera på tillfredsställande sätt, ”strejka”, ”klicka”; äv. om händelseförlopp o. d.: icke förlöpa på normalt l. tillfredsställande sätt; äv. opers. JZDuncker (1809) hos Cygnæus 2: 214. Elias mage, som alltid krånglar. Numers Dram. 1: 75 (1892). Krånglar det med brännvinsbränningen, bör man släppa en gris i det tomma mäskkaret (osv.). Landsm. VIII. 3: 442 (c. 1900). Motorn (började) krångla, den hostade och hackade. SvD(B) 1929, nr 342, s. 10.
9) (i vissa trakter) i fråga om tillsättande av sprit l. gift (arsenik) i kaffe; dels i uttr. krångla i kaffe o. d., blanda sprit l. gift i kaffe; dels ensamt, särsk.: dricka ”kaffegök”. Nu gå vi hem .. för att krångla i kaffekoppen. Damm StudM 88 (1893). Si den där har ju farit på marknader och svirrat och krånglat, si. Högberg Frib. 52 (1910). Östergren (1931). jfr: Så fans det en annan klass (”påskkäringar”) .. som ”krångla’ i kaffe” och kunde ”ta’ rätt på dä’ stullna”. Sundblad GBruk 171 (1888).
1) (tillf.) till 1 b; refl.: med besvär stiga av l. ned (från ngt), kravla sig ned (från ngt). Wägner ÅsaH 83 (1918).
2) till 6: taga l. draga (ngt) av (ngt l. ngn) med besvär; äv. i uttr. krångla ngt av sig. Hästen hade krånglat betslet af hufvudet. Grebst Året 174 (1913). Jag .. lyckades så småningom krångla av mig skor och strumpor och övriga besvärande plagg. SvD(A) 1931, nr 193, s. 7. —
a) refl., i uttr. krångla sig bort från ngt, slingra l. draga sig undan ngt. Att vi .. ville krångla oss bort från öppen förhandling genom konststycken. AB(L) 1895, nr 277, s. 3. Lindqvist BakMoln. 256 (1911).
b) (gm knep l. sofisteri o. d.) blanda bort (ngt). Weste (1807). (Vissa affärsmän) voro naturligtvis något tvivelaktiga, det är icke värt att försöka krångla bort detta faktum. Laurin 3Minn. 151 (1931).
KRÅNGLA FRAM10 4.
1) till 1 b; refl.: ta(ga) l. dra(ga) sig fram med besvär l. under hindersamma l. motiga förhållanden. Porthan BrefCalonius 128 (1794). (Vi) krånglade oss fram emellan bankar längs Holstenska kusten. Bladh (o. Hornstedt) 33 (1799). Hedin Pol 2: 491 (1911).
2) (numera knappast br.) till 3; refl.: klara sig med hjälp av knep o. sofisteri o. d. Weste (1807). Hagberg Aristoph. 48 (1834). Auerbach (1911). —
KRÅNGLA IFRÅN10 04, stundom FRÅN4.
2) till 3, 6; refl.: gm knep o. sofisteri o. dyl. l. med besvär göra sig fri från l. slingra l. klara sig undan (ngt). Weste (1807). Detta .. löfte .. har man .. på hvarjehanda sätt sökt krångla sig ifrån. Quennerstedt Bender 12 (1910). —
KRÅNGLA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM 40 l. 32. till 1 b; refl.: ta(ga) l. klara sig igenom (ngt) med besvär l. under motiga l. hindersamma förhållanden; äv. bildl. Lundgren MålAnt. 1: 282 (1874; bildl.). Vi ha krånglat oss igenom de svåraste passagerna i Åländska skärgården. Engström 2Bok 88 (1909). Krångla sig genom studentexamen. Siwertz Sel. 1: 102 (1920). —
KRÅNGLA IHOP10 04, stundom HOP4. (mindre br.) till 5: krångla till, tilltrassla; äv. refl., i uttr. krångla ihop sig, bliva tilltrasslad. Weste (1807). Strindberg SvÖ 3: 82 (1884; refl.). Cannelin (1921). —
1) till 1 b; refl.: taga sig in (ngnstädes) med besvär l. under motiga l. hindersamma förhållanden. Bladh (o. Hornstedt) 34 (1799). Vid stormningen af .. slottet .. hade han varit en af de första, som krånglat sig in genom ett fönster. Lundgren MålAnt. 2: 214 (1872). Pinnis hade .. haft åtskilligt besvär för att krångla sig in i Egypten. SvD(A) 1929, nr 118, s. 4; jfr 2.
2) (mindre br.) till 3, 6: med hjälp av list l. knep o. dyl. l. med besvär skaffa (ngn) tillträde (ngnstädes); äv. refl.; ofta svårt att skilja från 1. Altén Schachm. 4 (1798). Krångla sig in öfveralt. Weste (1807); jfr 1. Auerbach (1911).
3) till 5; tr.: trassla l. krångla till (ngt); äv.: trassla l. snärja in (ngt); äv. refl., i uttr. krångla in sig, trassla in sig. Weste (1807). Resan öfver färjan (är) sällan farlig, såvida icke färjkarlen krånglar in sina åror i de otaliga fiskbragder, som .. menniskor .. utsätta i sundet. Almqvist Mål. 86 (1840). Jag hade just hunnit krångla in mig i en rätt vidlyftig fransk period (osv.). Ödman VårD 1: 87 (1887). Det tillhörde ej vetenskapen att krångla in sakerna utan snarare att göra dem klara och begripliga. VL 1894, nr 92, s. 4. Cannelin (1921). —
KRÅNGLA PÅ10 4.
2) till 6; i uttr. krångla ngt på sig, ta(ga) ngt på sig med besvär l. på ett fumligt sätt. Han .. krånglade rocken på sig med en tafatt rörelse. Lundegård Tit. 155 (1892). SvD(A) 1930, nr 346, s. 15. —
1) (tillf.) till 1 b; refl.: ta(ga) sig fram till (en plats) med besvär. Badgästerne nödgades på utlagda bräder öfver pölarne krångla sig till och från badrummen. Lundin NSthm 137 (1888).
2) till 3, 6; refl.: förskaffa sig (ngt) gm knep o. dyl. l. med besvär. Weste (1807). Min hushållerska, som .. krånglat sig till ett inträdeskort (till riksdagens öppnande). Palmær Eldbr. 213 (1847). Nordström Landsortsb. 19 (1911).
3) till 5: göra besvärlig l. invecklad l. svår att reda ut l. förstå o. d., bringa i oordning, tilltrassla; äv. refl., i uttr. krångla till sig, bli krånglig l. trasslig; ss. refl. äv. opers. Weste (1807). Andersson MickelR 243 (1900). Nu börjar det att krångla till sig. SD(L) 1904, nr 61, s. 5. Krångla till en enkel sak. PopVetAfh. 32: 48 (1909). —
KRÅNGLA UNDAN10 32, äv. 40. till 3, 6; refl.: gm knep o. sofisteri o. dyl. l. med besvär slingra l. klara sig undan (ngt). Krångla sig undan sina förpliktelser. Hellström Storm 279 (1935). —
KRÅNGLA UPP 10 4, äv. OPP4. till 1 b; refl. o. (ngn gg) intr.: ta(ga) sig upp (ngnstädes) med besvär; kravla l. krypa l. klänga l. klättra upp; äv. bildl. Knoeffel-look ser ut som stänglar, som krångla sig upp i högsta träd. PJBergius (1758) hos Linné Bref I. 3: 138. Jag krånglade upp den svåra vägen till tornet. TurÅ 1899, s. 84. (Den lille) Per Ola krånglade sig upp i .. (ekan). Lagerlöf Holg. 1: 222 (1906). Henrik lyckades krångla sig upp ur fjärde klassen. Oterdahl Skram 250 (1919). jfr UPPKRÅNGLA. —
KRÅNGLA UPPFÖR10 3~2, äv. 4~1. till 1 b; refl. o. (ngn gg) intr.: taga sig uppför (ngt) med besvär; kravla l. krypa l. klänga l. klättra uppför (ngt). Vi måste krångla oss upför Klipporna. Weise 1: 49 (1769). Vigt krånglade hon (dvs. apan) upp för väggar och tak. Sjöstedt Västafr. 456 (1904). —
KRÅNGLA UT10 4.
1) till 1 b; refl.: ta(ga) sig ut med besvär. Weste FörslSAOB (1823; bet. oviss). AGeijer (1844) i Solnedg. 1: 324. Cederschiöld Manh. 9 (1916).
2) (mera tillf.) till 6: med besvär få ut (ngn l. ngt). Blanche Föd. 19 (1846). (Han fördes) till Omsk, där konsuln hade rätt mycket besvär att krångla ut honom ur arrestvagnen. Linder Resa 259 (1919). —
KRÅNGLA ÅT SIG10 4 0. (mera tillf.) till 3, 6: med knep o. list o. dyl. l. med besvär förskaffa sig l. roffa åt sig (ngt). Stridsberg Friman 66 (1798). Då stadens förnämligaste män krånglat åt sig tillräckligt med inteckningar och aktier och portvinspodager (osv.). Lindqvist Herr. 119 (1917). —
KRÅNGLA ÖVER10 40.
1) till 1 b; refl. o. (ngn gg) intr.: taga sig över (ngt) med besvär; kravla l. krypa l. klänga l. klättra över (ngt). Krångla sig öfver muren. Stenborg Nina 31 (1792). Sundblad GBruk 74 (1881; intr.). Krångla sig öfver Dnjepr. KKD 8: XXX (1913).
2) (tillf.) till 6; tr.: bringa l. förflytta (ngt) med besvär över (ngt). Några uppbådade, handfasta karlar måste .. krångla karriolen jämte biskopen .. öfver spången. Norrl. 9: 23 (1908).
2) (numera knappast br.) till 3: person som (gärna) brukar knep o. sofisteri o. d. Möller (1790, 1807). Thomander 3: 304 (1826).
Spalt K 3040 band 15, 1938