| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÖN krø4n, n. (Törngren Artill. 2: 156 (1795) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Ståhlsverd 15 (1755)); best. -et; pl. =.
1) översta delen l. kanten av en mur, vall, bank o. d. — jfr MUR-, SKANS-, VALL-KRÖN m. fl. — särsk.
a) bef. i sht på bröstvärn. Ståhlsverd 15 (1755). Sturtzenbecher (1805). Kaijser Krigsbyggn. 141 (1917).
b) (i fackspr.) på vägbank, damm, stenmur o. d. NF 1: 1525 (1876). LB 1: 244 (1901). Neander Vainio 215 (1924). — särsk.
α) järnv. om den övre ytan av en banvall. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 34. FFS 1898, nr 61, s. 2. jfr BARLAST-KRÖN.
β) om högsta partiet av en bro l. ett valv. Lybeck Dikt. 1: 8 (1890; i fråga om himlavalvet). Den storartade utsikten från brons krön ut över vattnet. SvD(A) 1929, nr 322, s. 4.
2) översta delen av ett (icke spetsigt) bärg, av en backe l. annan upphöjning i terrängen. Öfverst på krönet af ett skogigt berg. Unge Dal. 2: 21 (1835). När jag gått och hunnit krönet af backen .. vände jag mig om. Rydberg Vap. 56 (1891). Ymer 1934, s. 190. — jfr BACK-, BÄRGS-, DYN-, FJÄLL-, HÖJD-, KLIPP-, NIP-, ÅS-KRÖN m. fl. — särsk. (föga br.) övergående i bet.: höjdkant, framkant. (Glaciären rörde sig framåt) så hastigt, att glacierens krön .. under somliga dagar flyttade sig nära 10 meter framåt. Nathorst JordH 427 (1891). LbTopogr. 3 (1907).
3) byggn. (dekorativt) överstycke på byggnadsdel, möbel, o. d.; jfr BEKRÖNING o. KRÖNING 6. Högst upp afslutas gafveln med ett krön i form af en lansspets. Upmark Lübke 39 (1872). Renässansfönstret med omramning och krön. Hahr ArkitH 412 (1902). Tvenne skåp med barockartade krön och underdel i rokoko. Fatab. 1927, s. 57. — jfr GAVEL-, SKORSTENS-, SLUT-, TAK-KRÖN m. fl.
4) i oeg. l. bildl. anv. av 1—3 (jfr 1 b β). En hjälm med sådant krön (dvs. vädurshorn). Rydberg Myt. 1: 129 (1886). Kannans förtjockade krön. VerdS 97: 26 (1901; i fråga om djurfångande växt). Då kolningen nått milans krön. Ekman SkogstHb. 249 (1908). Brottsjöarnas rullande krön. Hedin Pol 2: 594 (1911). — jfr VÅG-KRÖN. — särsk. bildl.: spets, ”tinnar”; toppunkt. (Franska revolutionen) kunde med full rätt kallas för krönet på den tankebyggnad som det 18:de seklets djerfva fritänkande andar hade uppfört. Samtiden 1874, s. 312. Hans tal blev krönet på kvällens högtidlighet. SvD(A) 1931, nr 351, s. 10.
(1, 3) -LIST. (i fackspr.) Den öfversta (delen av kornischen kallas): Krönlist (Cimaise superieure). Stål Byggn. 2: 50 (1834). Murens krönlist. Busch Fästn. 7 (1880). —
(3) -PRYDNAD. (i fackspr.) Upptill afslutades ugnarna ej sällan med särskilda krönprydnader. Ambrosiani NordMEld. 24 (1911).
Spalt K 3092 band 15, 1938