kucku | SAOB

Publicerad 1938

KUCKU kuk3u2 l. -ɯ2 (kùcku Dalin), i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 r. l. m., i bet. 3 m.; best. -n; pl. -ar l. -er 302, äv. 040 (i vers ∪ — ∪ CFDahlgren 2: 33 (1829)) l. (i Finl.) -r (FoU 15: 56 (1902), Bergroth FinlSv. 70 (1916)); förr äv. (i bet. 1) KUCKUK, m. l. r.

Ordformer

(cucu 1772 (i bet. 2), 1844 (i bet. 4 b), 1914 (i bet. 2). kucku (kukku) 1730 osv. kuk- c. 1550 (: Kwkablommor). kuko 1734. kuku 1797—1927. ku-ku 1848 (: ku-ku-klocka). kuk kuk 1677)

Etymologi

[jfr d. kukkuk, t. kuckuck, holl. kockoe, eng. cuckoo, ffr. cucu, fr. coucou, lat. cuculus, gr. κόκκυξ; av ljudhärmande urspr.; jfr GUCKU, GÖK, sbst.1, KUCKUK, sbst.2, KUKU, interj.]

1) (i sht skämts. o. vard.) benämning på göken (se GÖK, sbst.1 1); ofta användt ss. egennamn. Törning 98 (1677). Bengts NylStug. 2: 8 (1906). — särsk. om bild av gök (jfr 2); särsk. i gökur. Envallsson Casper 10 (1797). Wacklin Minn. 1: 21 (1844).

2) spelt. (figuren på) det högsta kortet i killespelet, framställande en gök i ett träd. Kucku står, ingen byta får. Bellman 5: 304 (1772). SvUppslB 15: 345 (1933). — särsk. (i Finl.) övergående i bet.: killespel. Topelius Dagb. 1: 30 (1833). Vasenius Top. 2: 162 (1914).

3) i bildl. anv. av 1 (o. 2), om person.

a) (vard.) med anslutning till 2: den förnämste l. främste inom en samling av personer, ”pamp”, ”högsta hönset”; äv.: översittare. Strindberg AmerHum. 2: 75 (1879). HågkLivsintr. 10: 280 (1929). — jfr STOR-, ÖVER-KUCKU.

b) (†) användt ss. öknamn av obestämt ringaktande innebörd; jfr GÖK, sbst.1 7. Blanche RikaM 7 (1845). Dens. Bild. 3: 54 (1864; angivet ss. ett äldre öknamn på misslyckade präster). — jfr DRIFT-, DRIV-KUCKU.

4) [utvecklat ur 2, 3] övergående i bet. av ett adj.; användt bl. i predikativ ställning.

a) (vard.) utmärkt, bra, förträfflig; jfr 2, 3 a. Sehlstedt 2: 116 (1855, 1862). Här har du buteljen .. den är ”kuku”, den. Hodell Andersson 28 (1866). Östergren (1931).

b) (†) om person: starkt berusad. GIngelman (1844) i AB 1845, nr 2, s. 3.

Ssgr (i allm. till 1): A: KUCKA-BLOMMA, r. l. f. (†) örten Orchis maculata Lin., fläckigt nyckelblomster; jfr GÖK-ÖRT 1. 2LinkBiblH 4: 33 (c. 1550).

B: (2 slutet) KUCKU-BORD. (i Finl.) bord vid vilket kille spelas. Topelius Dagb. 2: 109 (1835). —

-GRAN. (i Finl.) = FRÄKEN, sbst.1 BotN 1896, s. 5. FoU 15: 56 (1902). —

-KAKA. (i Finl.) växten Oxalis acetosella Lin., harsyra, gökmat. BotN 1896, s. 8. —

(1 slutet) -KLOCKA. (†) gökur. DA 1825, nr 203, s. 4. Kullberg SBer. 2: 73 (1848). —

(3 a, 4 a) -MAFFEN1040 l. -MAFFENS1040 l. (ss. sbst. endast) -MAFFE1032, adj. oböjl. l. adv. l. sbst. m. (-maffe 1877—1906 (: -maffar, pl.). -maffen 1864—1900. -maffens 1931) [sv. dial. kukumaffen, adv., mycket bra, förträffligt. Med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. maffen, maffens, maffin, adv., förträffligt, godt] (starkt vard., numera mindre br.)

I. adj.: utmärkt, bra, ”präktig”; bl. i predikativ anv. o. ss. adv. Blanche Bild. 2: 135 (1864). Östergren (1931).

II. sbst.: den förnämste l. främste inom en samling av personer, ”pamp”, ”kucku”. Bergdahl Antip. 109 (1906). —

-MAT. (i Finl.) = -KAKA. BotN 1896, s. 8. —

(2 slutet) -SPEL. (i Finl.) killespel. Vasenius Top. 2: 104 (1914; i fråga om förh. c. 1836).

Spalt K 3113 band 15, 1938

Webbansvarig