| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULL kul4 l. OMKULL omkul4, äv. IKULL ikul4, förr äv. (liksom ännu i bygdemålsfärgat spr. i Finl.) ÅKULL, adv.
ss. beteckning för förändring av ngts läge från upprätt(stående) till liggande ställning: överända, till marken, till golvet; stundom äv. (i förb. som angiva oförändrat läge): liggande; motsatt: upprätt; i sht i förb. med vissa verb, t. ex. blåsa, bära, dimpa, falla, fälla, gå, halka, kasta, knuffa, köra, ramla, rida, segla, slå, stjälpa, störta, stöta, vräka, välta omkull, o. i motsv. ssgr, se vidare under resp. verb o. under ssgr. OPetri Kr. 113 (c. 1540). Hugger trädh om kull. Dan. 4: 11 (Bib. 1541). Dhen som ligger omkull, honom löper hwar man öfwer. Grubb 145 (1665). Jag .. slog ikull en stol. Geijer I. 8: 159 (1837). En gång red hon i kull. Heidenstam End. 260 (1889). Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. Grip Folkhumor 35 (1916). (Bussen) tog .. en överhalning. .. Omkull, .. ett brak. Siwertz JoDr. 171 (1928). — särsk.
a) i mer l. mindre oeg. anv., i fråga om nedrivande l. störtande av byggnad(svärk) o. d., övergående i bet.: i spillror, i ruiner, ned, samman, in; numera bl. i sådana förb. som falla, ramla, rasa, störta omkull o. motsv. ssgr, se vidare under resp. verb o. under ssgr. Tu sköne stadh moste om kull medh all skam. Mika 1: 11 (Bib. 1541). Konungh Göstaf lät bryta kull klöstret i Ubsala. Bureus Suml. 70 (c. 1600). Taken och väggarna (på Roms villor) störtade .. (vid jordbävningen) kull och begrofvo statyerna under sina ruiner. Schück Rom 1: 65 (1912). Hus .. så illa uppförda, att de ramlade kull af sig själfva. 3SAH 27: 141 (1915).
b) i överförd anv., i fråga om person.
α) (vard.) i uttr. som beteckna att ngn går o. lägger sig (l. ligger). Edgren ESkr. 2: 172 (1887). Nu va biskopen åv dom, som vill göra tidi kväll, så när klocka slog åtta, då skull han omkull. RArbman (1914) hos Arbman Silv. 16. Siwertz Varuh. 352 (1926). — särsk. (†) i fråga om barnsäng. Hon war mädh barn och kom nu henes tidh at hon skule om kul. Horn Lefv. 30 (c. 1657; rättat efter hskr.). MoB 6: 48 (1782).
β) (†) i uttr. som beteckna att ngn dör l. är död. Then / .. / Hastigt gåår kull / .. / Som aff Kärleek / Städze går Bleek. Arvidi 151 (1651). Och thet hoppet wij hafwe om thetta lijfwet thet holler osz så länge vppe, til thes wij ligge omkul. Prytz Gyllenstiärna B 3 b (1651). Hagberg Shaksp. 5: 116 (1848).
γ) för att beteckna att truppstyrka o. d. kastas överända l. blir slagen, i förb. kasta omkull, se KASTA, v. särsk. förb., o. i ssgn KULL-KASTA.
c) bildl., för att beteckna att ngn l. ngt bringas på fall l. störtas l. misslyckas l. stupar l. går om intet l. gör konkurs o. d.; numera bl. i sådana förb. som gå, häva, kasta, slå, stjälpa, störta omkull o. motsv. ssgr, se vidare under resp. verb o. under ssgr. The (orättfärdiga) winladhe sigh om at hafwa omkull then Rättferdigha. Wallius 2Likpr. 53 (1628). Att vij nu sökia att stöta den Pragische freden omkull. RP 8: 71 (1640). Omkull är alt wårt hopp. Kolmodin QvSp. 1: 45 (1732). LagmansRätten .. slog helt och hållit omkull TingsRättens dom. VDAkt. 1773, nr 734. De väldige Herrar, med skri och med dån, / Slå riken och byar omkull. Geijer Skald. 13 (1811, 1835). (Giftermålet) var nära att gå alldeles omkull. Bremer FamH 1: 107 (1831). Efter ett år gick företaget omkull. SvLittH 2: 515 (1919). — särsk. (ngt vard.) för att beteckna att ngn blir besegrad l. ”slagen” i diskussion, omröstning o. d., i sådana förb. som bevisa, disputera, prata, rösta, votera omkull o. motsv. ssgr, se vidare under resp. verb o. under ssgr. Törneros Bref 2: 209 (c. 1827). Günther Helg. 2: 204 (1917).
Sammansättningar.
Anm. 1:o Beträffande brukligheten av formerna kull-, ikull- o. omkull- vid anv. ss. förled se anm. 2:o sp. 3139. 2:o I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gäller i huvudsak detsamma som anförts under BORT ssgr (se anm. sp. B 3992), FRAM ssgr (se anm. sp. F 1291) o. GENOM ssgr (se anm. sp. G 243). I bildl. anv. föredragas vissa ssgr, ss. KULL-KASTA, -SLÅ, framför motsv. fria förb. äv. i talspråket.
-BLÅSA, -ning. (ikull- 1686—1830. kull- 1610 osv. omkull- 1732—1907) tr. o. intr. Kullblåsta träd, gärdesgårdar, plank. HammarkDomb. 13/7 1610. —
-BRYTA, -ning. (ikull- 1836. kull- 1692—1852. omkull- 1747) (numera knappast br.) bryta av l. sönder (ngt) så att detta faller omkull, kasta l. välta omkull, fälla, bryta ned. Omkulbryta .. Runastenar. KyrkohÅ 1901, s. 271 (1747). Braket af en tall, som kullbröts (av stormen). Mellin Nov. 2: 94 (1834, 1867). SvT 1852, nr 174, s. 2. särsk. (†) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: riva ned, rasera, lägga i ruiner. Kullbryta Stad och Muur. Achrelius Jos. B 2 a (1692). Hazelius Bef. 178 (1836). —
-FALLA, -ning (†, VetAH 1756, s. 236). (kull- 1541 osv. omkull- 1541—1933) Hes. 31: 13 (Bib. 1541). En liten gosse låg kullfallen. Hallström Than. 38 (1900). särsk.
a) till a, om byggnad(svärk) o. d.: störta in, rasa; förr äv.: förfalla. Muren war om kull fallen. Ordspr. 24: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: nedriven). Torpet deroppe — nu är det kullfallet och förbi. Wetterbergh Altart. 480 (1848).
b) (†) till b α slutet, om kvinna: nödgas intaga sängen på grund av förestående nedkomst. Wet Jag ingen dag fri för min hustru omkulfaller och har ingen menniskia lijta på wid slijkt tilfälle. VDAkt. 1704, nr 139.
c) (†) till c, bildl.: gå omkull, störta samman, gå under, göra bankrutt, gå om intet. Muræus Arndt 1: A 2 a (1647). Tider förbytas och Riken kullfalla. Dalin Vitt. 3: 125 (c. 1740). En .. kullfallen näring. Forssell Stud. 1: 153 (1868, 1875). 2SAH 58: 289 (1882). —
-FÄLLA, -ning. (kull- 1633 osv. omkull- 1607—1697) fälla, välta omkull; numera nästan bl. med avs. på träd, skog o. d. Chesnecopherus Skäl Ss 1 a (1607). (Havets) svall och buller / Kullfälte stora berg. Rosenfeldt Vitt. 103 (c. 1690). Sedan träden kullfällts (osv.). HbSkogstekn. 244 (1922). särsk.
a) (†) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: rasera, riva ned, lägga i ruiner. Schroderus Os. 2: 570, 613 (1635).
b) (†) till c, bildl.: kullkasta, störta, tillintetgöra. Gudz Werck (var) icke kullfält. PolitVis. 278 (1633). —
-HUGGA, -ning. (kull- 1640—1893. omkull- 1541—1872) (numera mindre br.) hugga ned, fälla; i sht med avs. på träd o. d. 2Kon. 3: 19 (Bib. 1541). Finland 50 (1893). särsk. (numera bl. tillf.) med avs. på person: slå (ngn) till marken med ett hugg, ”meja ned”. The komma så tilrustadhe och mechtighe som the wilia, så skola the likwel om kull huggne warda. Nah. 1: 12 (Bib. 1541). —
-HÄVA, -ning. (kull- 1806 osv. omkull- 1635—1640) (utom i Finl. numera knappast br.) kasta l. välta l. vräka omkull. Schroderus Os. 2: 613 (1635). Linc. (1640; under deturbo). särsk. (i Finl.) till c, bildl.: kullkasta (se -KASTA c β). Tuderus Kiesewetter Log. 119 (1806). Vi förmå ej kullhäfva denna invändning. Hirn EstL 40 (1913). —
-KASTA, -else (†, Nordberg C12 1: 468 (1740), Lind (1749; under umwerffung)), -ning. (ikull- 1727—1807. kull- 1638 osv. omkull- 1633—1893) Vågorna (ha) omkullkastat båten. Ekeblad Bref 2: 231 (1660). Bänkarna kullkastades. Stridsropet 1883, nr 1, s. 3. särsk.
a) (†) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: riva l. bryta ned, rasera, lägga i ruiner, demolera. Schroderus Os. 2: 729 (1635). Hela städer .. kullkastades och förstördes. Hiärne 2Anl. 231 (1706). Berlin Lrb. 107 (1876).
b) (†) till b γ, med avs. på fientlig truppstyrka: ”kasta överända”, hastigt driva tillbaka, slå, nedgöra. Porath Pal. Föret. 1 (1693). Ahlman (1872).
c) till c, bildl.
α) (†) med avs. på person l. samhälle l. institution o. d.: bringa på fall; störta; tillintetgöra, förgöra; jfr -SLÅ d α, -STÖRTA 3 a, -STÖTA b α. RARP 3: 86 (1638). At de til Rikets wälstånd och medlens nyttiga besparing inrättade stater äro wordne förrykte och kullkastade (osv.). HC11H 11: 64 (1682). De stormar, som kullkastade Romerska väldet. Ekelund NAllmH 1: 16 (1833).
β) slå ned (ngt), riva ned, göra om intet; hindra från att utföras l. fullföljas; upphäva, få förklarad ogiltig; gendriva, uppvisa ohållbarheten av (ngt); krossa; utom mera tillf. numera bl. med avs. på plan, beräkning, beslut, påstående, bevis, argument, åskådning, arbetsresultat o. d.; jfr -FÄLLA b, -HÄVA slutet, -RIVA b, -SLÅ d β, -STÖRTA 3 b, -STÖTA b β. Widekindi G2A 49 (c. 1676). Vår Frihets kullkastelse. Nordberg C12 1: 468 (1740). Skal köttet hafva frihet, at kullkasta Andans värk i eder? Bælter Christen 238 (1743, 1748). Felslagna förhoppningar och kullkastade planer. Wallin 2Pred. 1: 98 (1831). Ständerna nödgades då till en del kullkasta, hvad de sista riksdagarne stadgat. Ekelund 1FädH II. 2: 103 (1831). Konjunkturerna kunna ju kullkasta de mest bergfasta beräkningar. SvD(A) 1933, nr 177, s. 16. särsk. (numera knappast br.) med avs. på kontrakt, testamente, traktat o. d.: upphäva, förklara l. få förklarad ogiltig; jfr -RYCKA b, -SLÅ d β slutet. Det lyckades rådet och adeln att kullkasta Carl Gustafs testamente. Geijer I. 6: 358 (1844). Kullkasta garantifördraget. Carlson Hist. 4: 267 (1875). Auerbach (1911). —
-KÖRA, -ning. (ikull- 1895. kull- 1754 osv. omkull- 1849—1895)
1) intr.: välta. Säfström Banquer. Ll 1 a (1754). Hunden som vållade kullkörning. SvD(A) 1935, nr 204, s. 4.
2) tr.: köra på (ngn l. ngt) så att denne (detta) faller omkull. Weste FörslSAOB (1823). Ölutköraren .. ådömdes 10 kr. böter, för att han omkullkört en minderårig flicka. GHT 1895, nr 246, s. 3. —
-LIGGA. (kull- c. 1669 osv. omkull- 1541—1896) ligga på marken, vara i liggande ställning; numera bl. i p. pr. i adjektivisk anv. Then ene medh then andra om kull ligger. Jer. 46: 16 (Bib. 1541). Backklint .. äger en til hälften kulliggande stjelk. Fischerström 4: 328 (c. 1795). Waldenström Österl. 381 (1896). särsk.
a) (†) vara i obrukbart skick, ligga nere. 2:ne härdar omkulligga och alldeles förlorade. Johansson Noraskog 3: 421 (i handl. fr. 1684).
-LÄGGA. (ikull- 1784. kull- c. 1690—1833. omkull- 1682—1872) (†) stjälpa l. slå omkull. (Bladh o.) Hornstedt 155 (1784). En kullagd tältstol. Gosselman SNAmer. 1: 132 (1833). SvTyHlex. 284 (1851, 1872). särsk. till c, bildl.: bringa på fall, störta; kullkasta. Sylvius Curtius 103 (1682). Rosenfeldt Vitt. 65 (c. 1690). —
(c slutet) -PRATA. (ikull- 1863. kull- 1887 osv. omkull- 1827—1906) (ngt vard.) nästan bl. i p. pf. (Partichefens) oundvikliga öde är, att blifva omkullpratad. Sjöberg Irving BrMust. 57 (1827). Strindberg Hems. 43 (1887). —
-RAMLA, -ing. (kull- 1764 osv. omkull- 1839) (ngt vard.) = -FALLA; utom mera tillf. numera bl. i p. pf. Weste (1807). särsk. till a, om byggnad(svärk) o. d. SvMerc. 1764, s. 148. —
(a) -RASA, -ning. om byggnad(s-värk) o. d.: rasa omkull, rasa, störta in. Weste FörslSAOB (1823). Retzius Sicil. 82 (1892). —
-RIDA, -ning. (kull- 1807 osv. omkull- 1851—1887)
2) tr.: rida på (ngn l. ngt) så att denne (detta) faller omkull. Weste FörslSAOB (1823). En kolonn är tvifvelsutan svårare att kullrida än en fyrkant. Hazelius Förel. 317 (1839). Spak BlVap. 26 (1890). —
-RIVA, -ning. (ikull- 1866. kull- 1602 osv. omkull- 1541—1872) (ngt vard.) slå l. välta l. vräka omkull, ”riva omkull”; utom mera tillf. numera bl. i p. pf. Jer. 31: 40 (Bib. 1541). Hahr HbJäg. 373 (1866). Klint (1906). särsk.
a) (†) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: riva ned, rasera, lägga i ruiner. Syr. 34: 28 (”35”) (Bib. 1541). Rålamb 8: 193 (1691). Dalin (1852).
b) (†) till c, bildl.: nedbryta, förstöra, omintetgöra, kullkasta. Lucidor (SVS) 189 (1672). Wulf Köppen 1: 2 (1799). —
-RYCKA, -ning. (kull- 1680 osv. omkull- 1851—1872) (numera bl. mera tillf.) rycka i (ngn l. ngt) så att denne (detta) faller omkull. Weste FörslSAOB (1823). Melander Frack 221 (1888). särsk.
-RÄNNA, -ing. (kull- 1872 osv. omkull- 1851—1872) i sht mil. ränna omkull (ngn). SvTyHlex. 284 (1851, 1872). LfF 1872, 4: 319. —
(c slutet) -RÖSTA, -ning. (ngt vard.) i votering besegra (ngn) l. fälla (förslag o. d.); rösta omkull (ngn l. ngt); jfr -VOTERA. Carlstedt Her. 3: 252 (1833). Ordföranden vägrar proposition, men kullröstas. AB 1902, nr 295 (A), s. 3. Affären kullröstad vid .. stämma. DN 1929, nr 265, s. 5. —
-SEGLA, -ing. (kull- 1558 osv. omkull- 1628—1872)
1) intr., förr äv. refl.; om (förare av l. passagerare i) båt o. d.: segla omkull, kantra. G1R 28: 284 (1558). Barcken .. hade kullseglat sig under Öland. Tegel E14 171 (1612). Segelbåten .. kullseglade under en våldsam åskby. GHT 1895, nr 210, s. 3.
2) tr.: segla på (båt o. d.) så att denna kantrar; äv. oeg., med avs. på förare av l. passagerare i båt o. d. RP 16: 609 (1656). Hedin GmAs. 1: 355 (1898). —
-SLÅ, -slående, -slagning. (ikull- 1702—1836. kull- 1526 osv. omkull- 1527—1918) PErici Musæus 4: 50 b (1582; i bild). Hoo .. kulslår (vattentunnan), hafwe förwärkat 12. Marck. SthmStadsord. 1: 8 (1646). Rågen .. kullslogs .. af ösregn. LAHT 1901, s. 127. särsk.
b) (†) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: riva l. bryta ned, rasera, lägga i ruiner, demolera; äv. bildl. (jfr d). G1R 4: 213 (1527). Idhra städher (skola bliva) om kull slaghne. 3Mos. 26: 33 (Bib. 1541). Ett oförmodadt slag af krossande öden .. kullslår din hela vishetsbyggnad. Wallin 2Pred. 1: 40 (1838).
c) (†) till b, med avs. på person: lägga på sjukbädden. Siuchdomen som grasserar, hafuer mer än halfue staden omkulslagitt. VDAkt. 1653, nr 186.
d) till c, bildl. (jfr b).
α) (†) = -KASTA c α. Messenius Disa B 3 a (1611). (Gregorius VII har) omkullslagit then andelige Orden. Schroderus Os. 2: 606 (1635). Dalin Montesquieu 46 (1755).
β) = -KASTA c β; numera i sht med avs. på plan, beslut, påstående, bevis, argument, arbetsresultat o. d. 2Kor. 10: 5 (NT 1526). Hwadh Gudh besluter, thet kan ingen omkulslå. PErici Musæus 5: 93 b (1582). I dagh så haar Gudz Lamb / .. / .. wårt synda-qwahl kullslagit. Ps. 1695, 174: 4. Ungdomens stormande djärfhet, som kullslår härskande doktriner. Nordensvan SvK 114 (1892). Agnes plan att .. resa till England .. blev plötsligt omkullslagen. Ek Gräns. 269 (1918). särsk. (†) = -KASTA c β slutet. Chesnecopherus Skäl B 1 b (1607). Famillen .. ville söka at kullslå Testamentet. Björnståhl Resa 4: 344 (1782). —
-SPRINGA, -ning. (ikull- 1888—1890. kull- 1823 osv. omkull- 1840—1872) springa på (ngn l. ngt) så att denne (detta) faller omkull; äv. bildl. Weste FörslSAOB (1823). Det gick på knep, sa’ skräddarn, blef kullsprungen af hönan. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-STJÄLPA, -ning. (kull- c. 1629 osv. omkull- 1697—1872)
1) i eg. anv.: stjälpa omkull, stjälpa, välta.
b) intr.; om (förare av l. passagerare i) åkdon l. båt o. d. Som .. gambla Hustrun i Lekaryd Pastorat .. har för kort sedan olyckel:n Kullstielpt och slagit lårpipan af sig (osv.). VDAkt. 1731, nr 387.
2) (†) till a, i fråga om byggnad(svärk) o. d.
3) (numera bl. mera tillf.) till c, bildl.; tr.: kullkasta, slå ned, bringa på fall. Ingen Nödh och Twång skal Rijket så kulstielpa. Achrelius Jos. C 3 b (1692). Man kan .. få sin tro på världsordningens förnuftighet kullstjälpt av mindre än detta, att (osv.). GHT 1935, nr 280 A, s. 16. —
-STUPA, adv. (†) omkull; anträffat bl. i bildl. anv. Allt går kull stupa. Linné SvArb. 2: 90 (1758). —
-STÖRTA, -ning; -are. (ikull- 1839. kull- 1727 osv. omkull- 1590—1917)
1) i eg. anv.
a) (mindre br.) tr.: slå l. kasta l. välta omkull (ngn l. ngt). Swedberg Ordab. (c. 1730). (Vid fara fly bisonoxarna) hvarvid de kullstörta eller afbryta en mängd träd der de fara fram. Nilsson Fauna 1: 572 (1847). Kræmer Span. 110 (1860).
2) till a, i fråga om byggnad(svärk) o. d.
b) intr.: rasa, störta samman, störta omkull. Spegel Pass. 431 (c. 1680). Huset tycktes hota att kullstörta. Bremer Nina 781 (1835).
3) till c, bildl.; tr.
a) (mindre br.) med avs. på person, samhälle, institution o. d.: störta, omstörta, bringa på fall, tillintetgöra; jfr -KASTA c α. PPGothus Und. G 5 a (1590). Omkullstörtning af den Kongl. Regeringen. AJourn. 1815, nr 216, s. 2. Kullstörta Hellas. Carlstedt Her. 3: 62 (1833).
b) = -KASTA c β; utom mera tillf. numera bl. med avs. på plan, beräkning, åskådning o. d. Folk, som .. sökte kullstörta den goda credit (dvs. anseende), hvaruti de döpte .. hade kommit. Oldendorp 2: 525 (1788). Vi hafva kullstörtat KonungaMagten. SP 1792, nr 297, s. 1. Motpropositionen från Napoleon, hvilken med ens kullstörtade alla förhoppningar om fredlig uppgörelse. 3SAH 3: 339 (1888). SvH 6: 158 (1904). —
-STÖTA, -else (†, Lind 1749; under umstossung), -ning. (ikull- 1839. kull- 1633 osv. omkull- 1607—1872) Schroderus Os. III. 1: 82 (1635). särsk.
a) (numera bl. tillf.) till a, med avs. på byggnad(svärk) o. d.: riva ned, rasera. Schroderus Os. 1: 102 (1635). Ehrenadler Tel. 950 (1723).
b) (†) till c, bildl.
β) = -KASTA c β. Chesnecopherus Skäl C 3 a (1607). Alla .. (drottning Blankas) förslag voro kullstötte. Dalin Hist. 2: 525 (1750). 1VittAH 2: 54 (1776).
Avledn.: kullstötlig, adj. (†) som går att stöta l. slå omkull. Schultze Ordb. 5085 (c. 1755). Atterbom Minn. 258 (1817). —
-VINDA, -ning. sjöt. gm vindning, medelst grova taljor l. ginor från masttopparna till kölhalningsbron, lägga (fartyg) på sidan; jfr KÖL-HALA. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 193 (1796). Hägg Segel 39 (1935).
(c slutet) -VOTERA, -ing. (ikull- 1845. kull- 1840 osv. omkull- 1844) (ngt vard.) jfr -RÖSTA. Liljecrona RiksdKul. 277 (1840). VL 1896, nr 71, s. 2. —
-VRÄKA, -ning. (kull- 1855 osv. omkull- 1893—1895) Skogman Eug. 2: 170 (1855). Tåget kullvräktes av ett stormkast. SvD(A) 1926, nr 339, s. 3. Skrivstolen låg .. kullvräkt. Hellström Malmros 258 (1931). —
-VÄLVA. (kull- 1706—1885. omkull- 1640) (†) välta omkull, stjälpa. Linc. (1640; under procello). Munthe Nap. 60 (1885). särsk. till c, bildl.: bringa på fall, tillintetgöra. Lindsten Vitt. 396 (1713). At icke Fäderneslandet .. måtte kullhvälfvas. Loenbom Stenbock 2: 117 (1758). —
-ÅKA, -ning. (kull- 1896 osv. omkull- 1896—1897)
2) (mindre br.) tr.: köra på (ngn l. ngt) så att denne (detta) faller omkull. GHT 1896, nr 133, s. 3. SDS 1904, nr 226, s. 1.
Spalt K 3139 band 15, 1938